för sig sjelf. Men sådant der folk hjelper vanligtvis till med att bereda sitt eget förderf. Derefter. kastade han en blick på Granger, som slumrade fridfullt i vagnshörnet och anställde en jemförelse mellan sig sjelf och millionären, on jemförelse full af förakt för den senare. Mr Granger hade gått ganska väl an innan han blef ett hinder i George Fairfaxes väg. Men nu var förhållandet annat och mr Fairfax granskade honom med en fiendes blickar. Middagen aflopp helt lugnt. George Fairfax var den ende gästen. Han hörde med ledsnad, att de skulle lemna London i slutet af denna vecka, hvarigenom han ej skulle få många tillfällen att träffa Clarissa. Han kuade visserligen ha: följt efter till Yorkshire; men detta skulle ha kunnat gifva anledning till anmärkningar, och för öfrigt skulle det ej ha varit passande att han visat sig i grannskapet af slottet Hale, så länge Geraldine Challoner fanns der. Han fick tillfälle till ett förtroligt samtal med Clarissa efter middagen, då mr. Granger, som ej fått sofva riktigt ut i jernvägskupån, dragit sig tillbaka till en undanskymd vrå i salongen samt ånyo slumrat in; och då miss Granger tycktes uteslutande upptagen med virkningen af en broderad nåldyna. Sysselsatt som hon var med detta arbete, hindrade det henne dock ej ifrån att hålla en skarp utkik. åt pianot der Clarissa emellanåt lät fingrerno öfvorfara tangenterna för att spela något litet stycke pianissimo, och George Fairfax stod bredvid samtalande med henne. Detta var ett godt tillfälle för honom, och han visste att begagna sig deraf. Han talade om hennes bror. Detta ämne bildade en föreningslänk mellan dem, så som intet annat skulle kunnat göra. Hon glömde sitt misstroende till George Fairfax, då han med vänligt intresse talade om Austin, — Är hans hustru mycket simpel? frågade Clarissa sedan de samtalat en stund. — EFi inget eimnol. Men hon har en omisskännelig