Göteborgsposten – 11 december 1871, sida 1

Hen var ej en god mon. Ett sådant lif som han fört är ett lif som ingen kan föra ostraffadt. Att säga det han ännu skulle kunna utföra en ädel handling eller drifvas af en oegennyttig impuls, vore att säga för myoket till hans fördel. En stor predikant i våra degar har yttrat, att han aldrig kunde tro den man som sade att han aldrig varit frestad. För Georg Fairfax hade lifvet varit fullt af frestelser, och han hade ej gjort ens det svagaste motstånd mot frestelsen. Han hade varit en märkvärdigt lycklig man i alla sådana obetydligheter, hvilka sammanlagda utgöra en lättsinnig lefnad, och ehuru hans framgångar till största delen ej varit mycket att triumfera öfver, hado de icke desto mindre varit angenäma. Han hade aldrig erfarit bitterheten af svikna bemödanden förrän han stod i fruktträdgården vid Qvarngården den kalla Oktoberaftonen och använde sin öfvertalningsförmåga förgäfves på Clarissa. Hon var föga mer än en skolflicka, obh hon förkastade honom. Han hade hvarken glömt eller förlåtit denna skymf, och i förening med den blinda, oförnuftiga passion som han fåfängt försökt att bekämpa fanns det hos honom en aldrig slumrande känsla af harm och liden oförrätt. Då Clarissa reste sig upp från bänken, reste äfven han sig upp och lade lätt sin hand på hennes arm med en rörelse som om han skulle ha velat hålla henne qvar. — Om ni visste huru länge jag önskat detta möte, skulle ni ej vara så angelägen att få ett slut derpå, ead o han allvarligt. — Det var mycket snällt af er att vilja lemna mig dessa underrättelser om min stackars Austin, sade hon i det hon låtsade missförstå honom, och jag är uppriktigt tacksam derför. Mon jag får ej dröja längre borta från mitt sällskap, — Clarissa — jag ber tusen gånger om förlåtelse — mrs Granger — det är omöjligt att beskrifva den ton hvari han uttalade detta sista namn — hvarföro är ni så ogen mot mig? Ni her erkännt att ni behöfde komma