Göteborgsposten – 11 december 1871, sida 1

— Farväl, mr Fairfax. — Farräl, miss Granger. George Fairfax tog Clarissa i hand, — Farväl, urs Granger. Det var hela afskedet, men dessa ord åtföljdes af en blick och en handtryckning som jagade blodet till Clarissas kinder. Hon hado skaffat sig den värste fiende en qvinna kan ha — en sörsmådd älekaro. Under det de skakade händer, blef mr Granger synlig vid andra ändan af gången; hvad var derföre vaturligare än att mr Fairfax, som på slottet Hale stått på temligen intim fot med honom, skulle närma sig för att möta honom? De vanliga helsningarne atbyttes mellan de båda männen under ett ömsesidigt iakttagando af den stereotypt hjertliga min som är så vanlig hos engelsmän. — Jag tror att vi göra bäst i att begifva 088 hem med nästa tåg, Clarissa, sade mr Granger; 5,50. Jag har sagt till att åkdonet skall vänta på oss i Paddington från klockan half sju. — Jag är färdig att resa, sade Clarissa. — Din hufvudvärk är bättre, hoppas jag. — Ja; jag hade nästan glömt den. Miss Granger lät höra ett betydelsefullt hm! som ej undgick George Fairfaxs uppmärksamhet. — Huru! redan misstänksam? sade han för sig sjelf. — Ni kan lika gerna komma och dinera med oss, mr Fairfax, om ni ej har något bättre att göra, sade mr Granger. . — Det är olldeles omöjligt att jag skulle kunna ha något bättre att göra, svarade mr Fairfax. — om ni i sådant fall vill vara god och erbjuda er arm åt min dotter, skola vi genast sätta oss i rörelse. Jag har sagt mr Wooster farväl å dina vägnar, Clary. De begåfvo sig i väg, miss Granger vidrörande mr Fairfaxs arm med sina yttersta fingerspetsar, Clariasa och hennes man gående förut arm i arm. Mr Fairfax uppbjöd allt sitt bemödande för att göra sig angenäm under