Göteborgsposten – 8 december 1871, sida 3

meddelade han rabbinen sina sista förfoganden, I hvilka han bl. a. låter bedja Esquiros attlägga sista handen vid en af honom påbörjad teaterpjes. Kl. 7 fördes han i en hyrvagn till exercisplatsen. Cremieux tog, sedan man för honom uppläst domen, plats vid den ödesdigra pålen och riktade till plutonen endast den begäran, att densamma skulle sigta på bjertat, för att hans lik icke måtte åter komma med stympadt ansigte i hans familjs händer. Han lät ej binda för ögonen på sig och kommenderade sjelf: feu! Vive la repub... Han hann icke att sluta, då kulorna sträckte honom till marken. Gaston Cremieux hade redan för sex månader sedan dömta till döden af krigsrätten i Maraeille, derför att han på grund af pariserhändelserna i Mars proklamerat Kommunen i Marseille. Men efter som ej någon droppe blod häraf utgöts, ansåg man Crmieuxs benådning för en algjord sak. Då nationalförsamlingens höger i Bordeaux ansåg sin värdighet fordra att icke låta Garibaldi komma till ordet, slungade en ung, våldsamt upprörd man ur en loge i teatern emot den orden: Rurausz, assemblee rurale, majorits rurals! (bönder, bondförsamling, bondmajoritet!) Uttrycket gjorde furore, ilade som en blixt genom hela Frankrike, antogs allmänt och blef ett varaktigt öknamn på församlingen. Uppfinnaren var Crömieux. Man tror nu, att benådningskommissionen af agg derför tält honom. Gaston Crömieux, som tillhörde en rik israelitisk familj, efterlemnar en 22:årig enka och två barn. Han var en fanatisk republikan, en glödande dyrkare af 1791 års män, men en mycket aktningavärd karakter och en älskvärd man. Hans hustru, en vacker och snillrik engelska, hade redan för längre tid dedan blifvit artigt emottagen af Thiers, flere ministrar och talrika deputerade, hvilka alla bestämt förklarat henne, att hon ej behöfde hysa någon oro för ein mans öde. Sedan dess har landstinget i Marseille två gånger och enstämmigt talat för honom. Ingen tänkte mera på, att hans dom skulle bringas till verkställighet. Desto större var derför också öfverraskningon; och här var denna stränghet helt visst onödigare än emot Rossel. —