Göteborgsposten – 8 december 1871, sida 2

— Din far har omtalat för mig historien om sin oenighet med din bror, min bästa Clarissa, hade Daniel Granger yttrat i sin allvarligaste ton, och eftor hvad jag hört kan jog ej annat än tro det vara ytterst klokt af dig att glömma till och med att du har en bror. Detta var hårdt, och Clarissa kände sin mans brist på sympati i detta ämne lika djupt som hon skulle ha kännt en öppen handling af ovänlighet från hans sida. — Vill ni gifva mig Austins adress? frågade hon efter en stunds begrundande. Jag kan åtminstone skrifva till honom och skicka honom litet penningar utan att rådgöra med någon. Jag har omkring tretio pund qvar af mitt sista qvartal, och äfven en så ringa summa torde bli af nytta för honom. — Mycket säkort. Den stackars karlen sade mig att han varit glad att få tio nopoloondoror för ett halft dussin skizzer — mer än fjorton dagars sträfsamt arbete. Men skulle det ej vara ännu bättre om ni sände ert bref till mig och tilläte mig att fortskaffa det till er bror? Och om ni skulle vilja sända honom femtio pund, eller så godt hundra, skall jag vera helt stolt om jag får bli er bankir. Clarissa rodnade djupt i det hon erinrade sig scenen i fruktträdgården och hennes försmådde tillbedjares hotelser. Hade han alldeles förlåtit henne och var det intresse han nu visade för hennes angelägenheter ett omedvetet hopande af glödande kol öfver hennes hufvud ? Hade han förlåtit henne så lätt? Åter sade hon för sig sjelf, liksom hon så ofta förut sagt, att bans kärlok aldrig varit annat än en flyktig fantasi, en öfvergående dårskap. — Ni är mycket god, sade hon med en anstrykning af högdragenhet, men jag kan ej tänka på att låna penningar, ej ens för att hjelpa min bror. Om ni ville vara så god och säga mig bästa sättet att remittera penningar till Paris. (Forts,