sökte upp den man jag talade om — en man som varit ständigt tillsammans med er bror; men olyckligvtis un. derhöllo han och mr Lovel ingen korrespondens sedan er bror rest utrikes; kortligen, han kunde ej säga mig någonting — ej ons hvart ert er bror rest. Han hade endast en obestämd föreställning om att det varit till någon plats i Australien. Här stod jag således, som ni ser, fullkomligt på samma fläck. Jag gjorde sedermera flera försök på andra håll, men ella med samma dåliga resultat; slutligen uppgaf jag allt hopp om att någonsin kunna gagna er i denna angelägenhet. — Ni var mycket god som gjorde er så mycket besvär, — Jag kände mig riktigt flat öfver alt jag så totalt misslyckades; jag kände mig sedan nästan lika flat öfver min framgång, ty den var rent tillfällig. Jag höll på att betrakta några akizzer i on väns rum vid Rue du Fanbourg St Honors — skizzer öfver militärlif, karrikaturer fulla af humor och qvickhet, i en stil som låg alldeles utom den vanliga och som ej föreföll mig obekant. Min vän såg att jag beundrade dessa saker. De äro min sista acqvisition i konstväg, sade han; de äro utförda af en stackars karl som bor i ett tarfligt rum i tredje våningen af ett hus nära Luxembourg — en engelsman kallad Austin, Om ni beundrar dem så mycket, kan ni gerna göra en beställning af honom. Det skulle nästan vara ett barmhertighetsverk. Namnot frapperade mig genast — er brors dopnamn. Straxt derefter kom jag ihåg att jag sett några karrikaturer som han gjort öfver sina kamrater vid regementet alldeles i samma stil som karakteriserade de skizzer jag nu såg. Jag bad att få mr Austins adress och for genest för att söka honom, försedd med ett kort introduktionsbref från min vän. Mannen är stolt, sade han, ehuru han bär fattigdomen lätt nog. — Arme Austin! suckade Clarissa. — Jag behöfver ej trötta er med noggranna detaljer, Jag fann denne mr Austin och kände genast igen er bror,