Detta namn förjagade hvarje annan tanke. Hon vände sig ifrigt emot talaron. — Ryheter om honom — om min älskade Austin? Oh, tack, tusen gånger tack, mr Fairfax! Har ni hört hvar han är och hvad han gör? Ack, säg mig det fort! sade hon darrande af sinnesrörelse. — Jag har til och med sett honom. — I England — i London? utropade Clarissa i det hon gjorde en liten rörelse, liksom om hon skulle velat genast gå att söka upp honom. : — Nej, icke i Eogland. Var god tag saken lugnt, bästa mrs Granger. Jag har mycket att säga er, om ni blott vill höra på med lugn. — Säg mig först att min bror är frisk och — lyoklig; sedan skall jag tåligt lyssna till allt hvad ni har att säga. . — Jag tror att jag tryggt kan påstå att han är temligen frisk; men hans lycka är något som jag ej kan garentera för. Jag har ännu aldrig träffat en man som erkännt sig vara lycklig; och min egen erfarenhet af lifvet Var blott skänkt mig några få korta stunder af fullkomlig ycka. — Han såg på henne med ett småleende som lika tydligt som de klaraste ord sade henne: Och dessa stunder voro de jag tillbragte i ert sällskap, Clarissa. Hon gaf hvarken akt på hans småleende eller de ord som föregingo det. Hon tänkte på sin bror, på honom endast. — Men ni har sett honom, sade hon. Om han ej är i England, måste han vara nära — i Paris kanhända. Jag har hört att ni varit i Paris. — Ja, det var i Paris jag såg honom. — Så nära! Gud vare lofvad! jag skall återse min bror. Säg mig allt rörande honom, mr Fairfax — allt, — Ja. Det är bäst att ni får en klar, osmyckad berättelse. Ni minnes det löfte jag gaf er på Hale? Nåväl, jag gjorde allt hvad jag kunde för att hålla det. Jag