Frankrikes finansminister Pouyer-Quertier gifte för någon vecka sedan bort sin dotter i Rouen. Med anledning häraf gaf han en fest för de talrika arbetarne på sin fabrik och höll till dem ett tal, hvilket hedrar ministerns tänkesätt och hjerta. Det löd sålunda: Mina vänner! Jag trodde icke, att det, efter de af oss genomståndna sorgliga händelserna, skulle vara mig tillåtet att få samla er så snart till en familjefest. Jag har alltid betraktat eder, mina vänner, såsom tillhörande min familj, såsom sådana har jag alltid behandlat eder och skall städse betrakta er som sådana. Vi kunna ej alla komma till rikedom, men en hvar af oss kan ernå ett relativt välstånd, hvilket endast betingas af det utförda arbetet. Arbetet är de civiliserade samhällenas stora lag, och ingen af oss kan slita sig ifrån det. Hvarför göra det för öfrigt, då det är borgen för vårt valstand och vår ära? Sedan mitt tjugonde år har jag ännu aldrig, ej ens för en dag, upphört att arbeta; också har jag genom mina ansträngningar, genom edra armar, edra uppoffringar kunnat skänka mitt land den största delen at min tid och mina själsförmögenheter. Nu måste vi arbeta mer än någonsin, emedan Frankrikes frälsning beror af arbetet, detta Frankrike som snart skall åter intaga den plats, hvilken det intog bland nationerna. Veten j, mina vänner, att en timmes arbete inom hela lanuet represeuterar värdet at en milliard? Om fem år skall denna timmes arbete leda till landets befrielse, det lands ät hvilket jag egnat alla mina krafter, mitt arbete. Denna enda tanke skall, jag är viss derom, gifva osa det nödiga modet att genom vårt arbete bidraga till detta stora patriotiska verk.