af mrs Oliver utvold för befattningen, och hade ätföljt sin matmor på den utländska resan. — Jag har lyssnat efter er ringklocka en lång stund, sade hon; ni har knappt tid att kläda er. Det fanns dock tillräcklig tid för mrs Grangers toalett, som ej fordrade synnerligt arbete, och då middagsklockan ljöd, satt hon redan och samtalade med sin man i salongen. Det blef ingen särdeles munter middag denna gång. Men ehuru Clarissa och hennes man ej talade mycket, tycktes dock det bästa förhållande råda dem emellan. Sophia, som gaf noga akt på dem hela aftonen, märkte detta och sade till sig sjelf att hennes far ännu ej upptäckt det misstag han begått. Att han förr ellar e9nare skulle göra en sådan upptäckt var hennes djupa öfvertygelse. Det var endast fråga om tiden då hans ögon skulle bli öppnade för hans dårskap. På detta sätt började Clarissas nya lif. Hon visste sig vara älskad af sin man med en kärlek, hvars djup hon erfarit ganska ofta efter sitt giftermål med en känsla af förpligtelse som var nästan en börda. Ilon visste detta och visste att hon kunde gifva blott litet i orsättning för så mycket — det kallaste sken af pligt och lydnad i ersättoing för all hans trofasta hjortas kärlek. Om kärlek hade varit en lexa som kunde inläras, skulle hon ha lärt sig den, ty hon var ej otacksam, ej obekymrad om sina pligter eller det löfte hon uttalat i Ardens kyrka; men alldenstund den blomma som kallas kärlek måste spira upp af sig sjelf i en menniskas hjerta och i allmänhet ej låter framkalla sig, var Clarissa efter fem månaders äktenskap nödsakad för sig sjelf bekänna, att henues hjerta ännu var ofruktbart, och att hennes man ej var mer för henne än han varit först då hon för sin fars skull samtyckte till att bli hans hustru. Tiden förflöt, med stor glädtighet då det var främmande och festligheter på Arden, men enformigt nog då inga gäster funnos. Mr och mrs Granger gjorde ofta vi