väl hon erinrade sig utsigten! huru ofta hade hon ej sett den just sådana mörka höstaftnar som denna för läng tid tillbaka, då hon ännu var ett barn! Just detta rum hade varit hennes mors toalettrum. Hon kom ihåg det öfvergifvet och obebodt, och då hon var barn hade hon ofta af nyfikenhet gått dit för att se på de urblekta möblerna; sedermera då hon blef äldre hade hon med ett slags vördnad betraktat föremålen der, undrande huru hennes mors lif förflutit i detta rum och försökande framkalla den lefvande bilden af det älskliga ansigte, som var förtroget för henne från mer än ett porträtt i hennes fars ego. Nu visste hon mer om sin mors lif; hon visste att det varit en fläck på det, hvartill en elak samvetslös man varit orsaken. Och denne man var George Fairfax far. — Pappa hade rätt i att frukta sonen, sedan han lidit så genom faderns förvållande, sade hoa för sig sjelf, och derefter stod det ansigte som hon för första gången sett i jornvägskupån ännu en gång framför hennes minne och hennes tankar flögo bort från Arden. Hon erinrade sig det löfte som George Fairfax gifvit henne — löftet att han skulle försöka upptäcka något rörande hennes bror Austin. Han hade talat om att söka upp en man som varit förtrogen vän till den försvunne; men det tycktes att han ej bemödat sig om att hålla sitt ord. Efter det vredgade farväl han tagit af henne i fruktträdgården, kunde hon naturligtvis ej vänta någon ynnest af honom; men han kunde ha gjort något innan dess. Hon längtade så ifrigt efter att få lära känna sin bros öde, att utfinna något sätt att meddela sig med honom, nu då hon var rik och i stånd att hjelpa honom. Han led kanhända nöd i ett främmande land, under det hon omgafs af all denna prakt och egde femhundra pund om året i nålpenningar. Hennes kammarjungfru kom in för att tända ljusen och påminte henne om att tiden för middagsmåltiden stundade. Denna kammarjungfru var en hederlig landtflicka,