— — min egen del tycker jag om enklare möbler och mera utrymmo för ens arbete; men detta är en smakfråga. Clarissa dröjde ej med att uttala sin beundran då Daniel Granger kom för att fråga henne hvad hon tyckte om sina rum. — Ni gifver mig så mycket mera än jag förtjenar, mr Granger, sade hon sedan hon beundrat allt; jag känner mig nästan förödmjukad af ert ädelmod. — Clarissa, yttrade hennes man i det han lade sina båda händer på hennes axlar och såg henne allvarligt i ögonen, när skall du minnas att jag har ett dopnamn? När skall jag vara någonting mera för dig än mr Granger? — Ni är för mig sllt som är ädelt och godt, stammade hon; mycket för godt. Jag skall kalla er Daniel om ni vill. Det är endast en vana. — Det låter så kallt, Clary. Jag vet att Daniel ej är något vackert namn; men de äldre sönerna i min samilj ha hetat Daniel under ett par hundra år. Vi voro stränga puritaner, ser du, på Cromwells tid, och sönerna i vår familj fivgo bibliska namn. Nåväl, jag lemnar dig nu, och du kan göra din toalett för middagen. Det gläder mig att du tycker om rummen. Här äro nycklarne till dina juvelekrin; vi måste söka att fylla dem efter hand. Du ser att jag ej eger några familjsmycken i beredskap åt dig. — Ni har redan gifvit mig mer än tillräckligt af juveler, sade Clarissa. — Bah! endast några obetydligheter. Jag ämnar fylla dessa skrin med något bättre. Jag går nu för att kläda mig. Vi dinera en half timma tidigare än vanligt i dag, säger Sophia. Mr Granger gick till sitt toalettrum, beläget på andra sidan om den rymliga sängkammaren och kanhända det enklaste rum i hela huset; ett rum med ett stort badkar på ena sidan och en stor ekpulpet på den andra. Då Clarissa blifvit ensam, satte hon sig vid ett af fönstren i sin boudoir och blickade utåt parken. Huru