Göteborgsposten – 5 december 1871, sida 2

hyste miss Granger ett djupt förakt; hon hade allt det högmod som så ofta karakteriserar uppkomlingar. Under det således mr Hillott smickrade sig med att ha gjort ett ej ringa intryck på hennes hjerta, ansåg miss Granger honom såsom en högst obetydlig personlighet. se Dagen för mr Grangers och hans unga hustrus återkomst inföll slutligen. Miss Granger hade erhållit flera bref från sin far under hans bortovaro, bref som voro fulla af tillgifvenhet, men korta; från Clarissa hade hon erhållit längre epistlar, som beskrefvo deras resor och äfventyr. De hade genomfarit Schweiz och tillbragt sista månaden i Rom. Rummen i Arden företedde den behagligaste anblick; eldorasor voro tända och trädgårdsmästaren hade anställt stor förödelse i orangeriet för att fylla de stora vaserna med blommor, hvilka bildade en behaglig kontrast mot de vinterlika eldbrasorna och fyllde atmosferen i rummen med vällukt. Mies Granger satt i salongen vid sin virkbåge och med fast beslut att ej låta störa sig af den unga fruns återkomst. Hon reste sig ej ens från sin plats då ljudet af vagnshjal hördes, utan fortfor ifrigt att virka. En minut derefter hörde hon portarne slås upp, derefter vagnen köra in på gården och så sin fars röst, klangfull som vanligt. Ej ens då sprang hon för utt välkomna honom, ehuru hennes hjerta slog litet hastigare och färgen på hennes hinder blef djupare. — Jag är ingenting för honom nu, tänkte hon. Hon lade dock ifrån sig virknälen och reste sig upp då salongsdörren öppnades samt välkomnade högtidligt de resande. Clarissa såg ytterst täck ut i violettfärgadt siden och en viss stil i sin klädsel som var alldeles ny för henne, tyckte miss Granger. De båda unga damerna kysste hvarandra formligt. och derefter omfamnade mr Granger sin dotter. — Huru behagligt detta kära gamla ställe ser ut!