Göteborgsposten – 5 december 1871, sida 2

Litteratur. Att julen tillstundar, visar det allt starkare tillfödet till boklådorna och äfven den lifligare freqvensen af köpare derstädes. På vårt bord föreligger ock till anmälning ett antal volymer, af hvilka flera äro törtjenta af uppmärksamhet. Främst må nämnas en af Abr. Bohlin i Örebro föranstaltad och at den bekanta signaturen E. JW. L(indblad) ordnad upplaga af Valda Dikter af Frans Michaöl Franaen, denne Selmas älsklige skald, om hvilken Nybom en gång sjöng: Ljuf, lik en lefvande idyll, han gick Och strödde blommor öfver hela norden Med barnets oskuld i sin milda blick, Evangelisteus kärlek uti orden; till hvilkea Tegnåör utropade: Jag minns — snart är det femti vintrar sedan — Då dina sånger förtjuste mig. Jag var ett barn änna, men allaredan Med rim och meter låg jag då i krig. Jag hörde dig och undrade, emedan Din sång var ny, var ingen lik, blott sig; Han kom ur östern, ja, ur Edens sommar, Der näktergalen slår och morgonrodnan blommar ; och till hvilken Atterbom diktade: Din morgon, sammansmält med kellgrens qväll, Snart rodnaden af bädas purpur bar; Förundradt såg det gråa Sevefjell, Hur vid dess tot ett Eden nyfödt var. I gyllne ring nu knötos dar vid dar Af sångens lif; och källan, ur hvars flod Bland elfvor Selma steg, i lunden qvar Med jernrik ådra log mot ljusets höjd, När Stures bruddu dvad med samma vneglingsfröjd. Den här föreliggande samlingen af Franzöns Valda Dikter, hvilken företrädes af en behagligt skrifven minnesteckning från utgifvarens hand, synes oss gjord med fin urskiljning och en prisvärd pietet. I typografiskt hänseende väl utstyrda och prisbilliga, böra dessa dikter vara en för mången synnerligt kärkommen julpreseot, hvilken isynnerhet lämpar sig för hemmets fredliga krets. En annan bok, som bör vara kärkommen för den nordiska litteraturens och särskilt för folkdiktningens vänner i vida kretsar är en Ny Samling Norske Folkeeventyr, fortalte af 7. Chr. Aubjörnaen. Här är omedelvarhet, här är poesi, bär är humor, ibland kanske litet grotesk till lynnet och uttrycket, men likväl bjertegod i grunden och spelande på en botten af sund moralisk känsla hos det folk, ur bvars djupa leder denna diktning framgått. Flere af dessa äfventyr äro gamla bekanta äfven i Sverige, men Asdjörnsen berättar dem på ett sätt och med en folklighet, som gör dem sullt omedelbara, samt mera friska och rika på humor, än i de sagor, tryckta i år, som kolporteras hos oss och hvilkas utgifvare ofta anse sig innehafva en viss humanistisk ståndpunkt, som de sjelfbelåtet tro tillstädjer dem att utöfva censur öfver tonen i den ursprungliga formen för folkberättelsen, en censur som oftast är klumpig och beröfvar sagan just det friska, som mildrar det groteska och hindrar det från att slå öfver i det plumpa. Hr Asdjörnsen, likasom hans landsman Moe, har deremot tillegnat sig från folkets läppar ej blott äfventyrets handling, utan ätven dess form och återgifver detta i tryck på ett fulländadt sätt. Kortligen, vi helsa med glädje denna kärkomna, nya gåfva till Nordens folk. Naturligt är att bland de litterära bidragen till julen äfven framkomma åtskilliga poetiska alster, hvilka äro mycket efemera och skola dö bort, innan det glacomslag, som höljer deras ej sällan haltånde lemmar, ännu förmultnat. Bland dessa efemera produkter räkna vi en samling Dikter af Moje, hvilka förläggaren hr Oscar L. Lamm ganska frikostigt utstyrt. Vi nämna dessa först, emedan det hos Moje likväl finnes något stoff, ehuru det är så slagghöljdt, att det måste genomgå mången sträng ejelipröfningens eld, innan litet ädel och för allmänbeten begärlig metall kan komma fram. Noje är tilllällighetsdiktare, och hans poemor bära äfven alltför starka vittnesbörd derom; och det är dryckeslaget, som är det tillfälle hvilket frammanat mer än en tredjedel af dessa dikter. Den epikureiska dryckesvisan har sin framstående plats inom poesien, och en Valerius, en Franzen ha på svenskt mål bäst visat, hvad som kan göras af en sådan; och i den bacshanaliska ditbyrambon ha vi ju den oöfverträtflige Bellman. Men hos de förra är bålen blott glädjens medel, icke rusets kanna; hos den senaro genomgår, såsom Ljunggren uttrycker Big, medvetandet om det ötver företeelsernas vexlande spel stående oändliga, som aldrig hos honom kunde förqvätvas, emedan ban i amma ögonblick skulle uppgifvit sig sjelf, nkt en dallrande ton hela hans bacchanaliska poesi och bryter oblandadt fram i hans andiga sängor. Hos ingen at dem ruset för usets eknll BÖ;1A.