Göteborgsposten – 5 december 1871, sida 1

Article Image
——————— Några månader i Paris. Studier och intryck af en resande landsman. Paris d. 26 November. Bland de lefnadsställningar, som äro mest efterstråfvade af en fransk bel-esprit, är den af direktör för en teater. Naturugtvis icke en sådan som les Gobesins, der representationerna borja en timma tidigare än på andra ställen för att les chiffoniers och les chiffonieres, lumpsamlaresocieteten, som utgöra dess förnämsta publik, skall hinna uudanstoka sin konstnjutning till dess tiden för deras nattarbete begynnar, eller Grenelleteatern, der orkestertåtöljerna mestadels äro upptagna af smedsarbetarne frän den stora Callska verkstaden der i närheten, — utan en riktig stor och fin teater med firade aktriser, vackra figurantskor, följaktligen elegant tolk på amfiteatern och länga recensioner i tidningarnes mändagsrevyer — aldrahelst, försvås, en teater med statsauslag, men i noafall utan. En sådan posiuon gör sin innehatvare till en maktig man. Unga författare ligga på knä for honom tör alt få sina pjeser upptorda, hertigar och markiser kalla honom mm bäste van! för att få tilltrade mellan kulisserna, teatermammor med högst respektabelt utseende utbedja sig audiens tor att forevisa sina dottrar och tå en debut, garanterande på förnand: inte så mycket stoppnmg som man kan lägga på min nagel, monsieur! maskinister, kapellister och småaruster blicka upp till direktören såsom sm jordiska forsyn. Med ett ord, man är en måkug och afundad man. Men all mensklig storhet har sina skuggsidor, och den makuge direktören är otta on slaf för någon at den dramatiska förtattareverldens anspråkstulla korylåer eller for någon nycktull primadonna, som han icke vågar atskeda. Framfor allt har han att dragas med ständiga ekonomiska svårigueter, och det är är icke nu langre som i den gamla goda tiden, då doktor Våöron kunde samla millioner på stora operan. Nestor Roquepsan, en at de spiriiuelaste män och habilaste teaterdirektörer som Paris någonsin sew — och det vill ej säga litet — dog i tjor insolvent. Publikens anspråk stegras oupphörligt, icke på varderika och mästerliga arbeten, utan på lyx å scenen och komiort i salongen; de stora artisternas anspråk stegras till en, man kan gerna säga vauvettig, hojd, och de beromda torfattarnes anspråk gå nära nog isamma proportion. Såsom en naturlig foljd härat måste priserna stegras, men nar dessa hunnit en viss punkt kan man icke gå längre, emedan i sådant fall publiken gär sin vag. Derull kommer att en teaterdirektörs kassa tör hvarje spektakelafton får ett djupt hål genom upptagandet at satugprocenten, som beraknas efter den ganska noga kontrollerade brutioinkomsten, innan någonting sär lyftas af direktören sjelf. Och slutligen har han också för hvarje representation vissa afgifter att erlägga till de dramatiska törfattarnes pensionsförening. Jag har kommit att tänka på allt detta med anledning af ett uppträde, hvartill jag blef vittne för ett par aftnar sedan och som gaf mig en sförestallning om huru det måtte ha gått till under Kommunens dagar. Bland de i Maj under gatukriget brända byggnaderna är Tuatre lyrique, den der, medan den bekante Pasdeloup var direktör, vår frejdade landsmaninna Christina Nilsson första gången eröfrade pariserpubliken. Direktören för denna teater har dragit sig tillbaka sedan han, för att icke alldeles inställa sin verksamhet och beröfva sin talrika personal all inkomst, provisoriskt förflyttat sig till och sammanslagit sitt sällskap med resten af den lilla Atnnåe-teaterns, hvars direktör kort före krigets utbrott hade gjort cession. Nu vill hr Martinet, såsom denne direktör heter och som spelar under namnet Theatre lyrique, salle de PAthenbe den förras repertoire med dess sujetter, icke betala till de dramatiska artisternas pensionskassa mera än den afgift, som var öfverenskommen för den senare teatern, hvilken också är vida miudre än den förra och således ätven ger vida mindre inkomster. Härom har uppstått en långvarig tvist, som slutat med att de dramatiska törfattarne förbjudit uppförandet af alla pjeser, hvarötver de — I nfåfersal hlac 8IAHA AU 2 ITIL

5 december 1871, sida 1

Thumbnail