garne utgjordes af Voltairos teckning af Carl XII, Corneilles tragedier, Calvin, som han vördade ända till passion, Schillers 430-åriga kriget, Tennysons poemer på engelska och en gammal bönbok, som är mycket allmän i Sevennerna, hans förfäders kontrakt. Familjen Ferrs synes vara hårdt drabbad af ödet. Förutom den nu skjutue Ferrå, har denne en broder i fängelse, hvilken dock blifvit vansinnig. Fadren är jemväl fånge ombord på ett straffartyg. Ians dotter hade ock häktats och frigafs i kvapp tid för att hinna till sin mors dödsbädd, som dog vansinnig. Sedan dess har mill Ferr arbetat raskt och oförtrutet för att sörtjena sina 20 fres i veckan åt den nu dödade brodren. Rossels död skall naturligtvis komma att isynnerhet begagnas at kommunisterna som ett förfärligt vapen mot de andra klasserna. Man kan sluta härtill redan af följande utbrott i den i London af forne redaktören för Pere Duchene utgifna kommunisttidningen Qui Vive: Till Bourgeoisien! — Vet, att vi icke hysa någon annan tanke, än hämnd, och den vilja vi ha förfärlig och exemplarisk. En dag skall komma, som ni vet, då vi skola återigen bli herrar öfver ställningen. Då skall ingen mildbet eller skonsamhet visas mot mördarne från Juni 1848 och Maj 1871. Vi skola slå af edra hufvuden, äfven om de skulle vara betäckta med snöhvita hår, och vi skola göra det med det största lugn i verlden. För edra hustrur och edra döttrar hysa vi ej längre hvarken aktning eller medlidande — vi skola för dem endast ha döden. Död, tills edert förbannade slägte skall hafva för alltid och alldeles försvunnit! Vi mötas snart åter, — messrs la Bourgeoisie! Vi återgåfvo för någon tid sedan det väsentliga ur det tal, som Gambetta bållit vid en minnesfest i S:t Quentin och hvari han sade sig önska att se en nationalkyrka upprättad i Frankrike, befriad från såväl Roms som regeringens träldomsok — en romerskkatolsk kyrka, som i sjelfva verket skulle representera Cavours id6 om en fri kyrka i en fri stat. Detta uttalande har framkallat ett intressant och betecknande bevis på begär efter något slags frihet hos en del af presterskapet. Tribune de Bordeaux innehåller neml. en adress till Gambetta från ett antal prester, hvilka säga sig med ifver omfatta hans framställda program, fastän tiden ännu icke ör inne, då de kunna göra det öppet. De säga: Vi vilja under anonymitetens skydd fortsätta den kamp, som ni angifvit, tills vi ernå den framgång, på hvilken vi hoppas utan att angripa kyrkans hufvudprinciper. Vi vilja visa: 1. Nödvändigheten för Frankrike af en national kyrka; 2. Vi vilja uppgöra en plan angående konstituerandet af den kyrka, som skall ha den väsentliga egenskapen att åtnjuta statens sympati, att i följd deraf stå i fullständig harmoni med det modema samfundet och att vara mera liberal, än presterskapets borgerliga konstitution; detta första stadiun i de principer från 1789, af hvilka vi äro arfvingar. Vår kyrka skall derför icke vara en presterskapets Constitution Civile, utan en national kyrka — skild från staten, fri, oberoende af påfven, hvars ställning skall vara den, som tillhörde honom i den sista kristendomens tider. Denna kyrka skall sålunda bana väg för den förening mellan alla kristna religonssamfund, som är så önsklig. Ni fordrar undervisning utan kyrkan — vanlig undervisning i skolan, religionsundervisning i kyrkan — såsom en fritänkare. Ni medger, att religionen är ett oundgängligt socialt element och förfäktar med rätta, att dess ställning bör vara betryggad. Denna ställning har olyckligtvis varit förlorad i mer än ett halft århundrade. Sedan dess har hon upphört att vara fri, man har tillåtit, att hon förtrampas som en slafvinna i tjenst hos pelitiska inflytanden Och tramtor allt hos en trammande furste — päfven. På grund häraf danar religionen icke franska, utan romerska medborgare — ett ytterligare skäl hvarför hon bör förvisas ur skolorna. Här finna vi åter — och, hvad mera betecknande är, i Frankrike — en yttring af denna frihetssträfvan, som nu yppar sig på alla båll inom den katolska kyrkan. Denna skall återvända till sin ursprungliga renhet och bli verkligt universel; påfven skall ej längre vara vorldslig furste och icke heller ofelbar, utan blott ett slags öfversteprest, den verkställande myndigheten för kyrkomötenas beslut, under det kyrkomötenas medlemmar återigen väljas af både presterna och församlingarno. Enstämmiga uppgifter från Frankrike ådagalägga, att dessa idöor vinna snabbt allt flera anhängare, hvilka senare derför ifrigt fordra lekmannaundervisning i skolorna. Presterna, med msqr Dupanloup i spetsen, göra motständ; men reformationens ljus breder sina vågor vidare och vidare öfver församlingarne och prestväldet skall bortspolas.