Försynen har varit mycket god mot dig, Clarissa. Försynen hade varit mycket god mot henne. De sade alla detsamma. Bland hennes få vänner fanns det ingen som tycktes misstänka att detta giftermål kunde vara en uppoffring, att i hennes innersta hjerta kunde finnas en annan bild än Daniel Grangers. Hon undrade öfver att alla hennes gratulerande vänner kunde betrakta hennes förlofning från samma synpunkt, att alla tycktes vara säkra på hennes lycka. Men hade hon ej skäl att vara lycklig? Det hade funnits en tid, då hon talat om och tänkt på sitt förlorade hem nästan på samma sätt som man kan föreställa sig att Adam och Eva talat om och tänkt på paradiset kort efter det de blifvit utdrifna derifrån. Var det ej något att vinna tillbaka denna kära plats — var det ej något att bereda sin far en sorgfri ålderdom — att förvärfva en inkomst, hvilken kunde sätta henne i stånd att i en framtid hjelpa sin bror? Ej heller var den man, med hvilken hon lofvat att gifta sig motbjudande för henne. Isan hade vunnit mycket i hennes tycke genom den tåliga ihärdighet han ådagalegt i sitt frieri. Hon trodde honom vara en god och hederlig man, hvars kärlek en qvinna kunde vara stolt öfver att ha vunnit — en man som det skulle kännas bittert att förolämpa. Hon var skarpsinnig nog att märka hans öfverlägsenhet öfver hennes far — hans trofasthet och öppna karakter. Hon kände sig liksom litet stolt öfver hans kärlek. Det var något att se denne store starke man, kraftfull både till själ och kropp, bragt till en fullkomlig slaf, men bibehållande sin värdighet äfven i slafveriet. Hvad var det då som stod emellan henne och den lycka, hvartill hon mottog allas gratulationer? Blott bilden af den man hon älskat, den man hon för hederns skull förkastat den der kyliga Oktoberaftonen, och hvilken hon allt sedan aldrig upphört att tänka på. Hon insåg att Daniel Granger enligt all sannolikhet var en bättre och