stören. Thonissen är bekant som belgisk nationalekonom och författare till flera verk öfver socialismen. Dessa underhandlingar skola dock ha strandat, hvarefter konungen kallat till sig grefvo Theux de Meylandt, ledare för kammarens högra sida och således klerikal. Detta tyckes antyda, att konungen umgås med tanken att bilda en fusionsminister. Huruvida denna plan skall kunna lyckas, torde telegrafen snart berätta. Det visar sig emellertid nu, att det ej varit de afgående ministrarne, som styrt landet, utan de bakom dem stående jesuiterna, af Bismarck så träffande kallade: den svarta Internationale, och att konungen äfven medelbarligen varit ett verktyg i deras händer. Så t. ex. vägrade konungen tre gånger att underteckna dekretet om de Deckers utnämning till guvernör i Limburg och gaf först med sig, då hela ministören hotade med att begära afsked, dertill befalld af erkebiskopen af Mecheln, msgr Deschamps. Konungen teg, skrifver en korresp.; han teg, då de katolska organerna sökte bekämpa den storm, som denna fräcka utmaning af den allmänna moralitetskänslan framkallat inom pressen; han teg ännu, då den allmänna oviljan lät ända under hans fönster dåna ropet: Ned med tjutvarne!-; han bröt först tystnaden och tillät bekantgörandet af de närmare omständigheterna, då ultramontanernas förstockade oförskämdhet hotade med att drifva sakerna till deras yttersta spets och att frammana ett borgerligt krig med blodiga massakrer på hufvudstadens gator. Angående Rossels och Ferres afrättning meddela nu de franska tidningarne några närmare detaljer. Rossel hade attonen förut varit tillsamman med sina föräldrar, men kände ej till sitt öde förr än kl. 25 samma morgon han skulle afrättas, då hans edvokat Joly, fangelsedirektören och den protestantiske presten Passa kommo för att underrätta honom. Den lifdömde sof djupt, så att Joly måste tvenne gånger ropa honom vid namn, innan han vaknade. Han ville taga nattvarden och skref derefter till sin farmor ett bref, genomandadt af fromma känslor och lofvande Jesus Christus som lemnat detta tecken åt de kristna. Ferrs visade deremot ej någon religiös exaltation. Han hade underrättats om dödsstundens närhet nästan samtidigt med Rossel och med ett enda språng varit ur sängen. Derpå hade han med orubbligt lugn tändt en cigarr och börjat sin toilette, på hvilken han använde mer än en halftimme. Den rörelse, han naturligtvis erfor, förråddes endast at några konvulsiviska ryckningar i ögonlocken och orediga ord. Dessa båda och deras olyckskamrat Bourgeois, en för desertering dömd sergeant, kördes i olika vagnar till afrättsplatsen. Då de blifvit uppställda framför hvar sin piket och dödsdomarne upplästs, bad Rossel att sjelf få kommendera: tyr, hvilket likväl vägrades, hvarpå han bad fångvaktaren att gå efter major X, en af hans vänner, hvars hand ban ville trycka. En högre officer närmade sig då Rossel och lät honom förstå, att han förlängde de båda andra delinqventernas qval, i det han med några ögonblick förlängde sitt eget lif. Rossel tog då ett plötsligt beslut, slog upp sin öfverrock, kastade sin hatt långt ifrån sig och lät binda för sina ögon. Skotten ljödo; rättvisa var skipad. Rossel föll baklänges död. De båda andra måste deremot soldaterna efter dödesalvorna gifva nådestöten. Derpå defilerade soldaterna förbi de trenne liken. -Temps yttrar med anledning af Rossels afrättning bl. a. dessa tänkvärda ord: -vi ha ej allenast rätt att begräta Rossel, under det vi ogilla hans villfarelse; vi ha också alla, hela den närvarande generationen som bär tyngden af Frankrikes öden, den förpligtelsen att i våra hjertan inprägla detta sorgliga och talande exempel och att deraf draga en helsosam lexa, vördnad för lagarne och en religiös och patriotisk fasa för det borgerliga kriget. Förbannad vare för alltid den oenighet, som framkallar sådana villfarelser och kräfver sådana offer, och förbannade vare de vägar som leda dit! Det är ej allenast ett personligt fel, som Rossel försonat, det är våra inre söndringar, vårt moraliska kaos, den allmänna oredan i iderna, en oreda som måste vara mycket stor för att en, efter hvad det vill tyckas, seå härdad karakter dukat under derför. Hvem känner icke med sig, att han skulle fått amnesti, om man blott varit säker på, att det efter bonom icke mera ekulle funnits någon öfverlöpare? Må han åtminstone icke ha betalt sin skuld förgäfves och må hans död lära oss det, hvaraf vi alla ha större eller mindre behof: hat till upproret, tålamod, hofsamhet, försonlighet och framför allt aktning för den nationala viljan.Rossel ligger begrafven på kyrkogården C4 Tania Mana läggning under de sista da