vän sedan 40 är till de mest framstående ledarne för det liberala partiet i Italien, räkna på ett sympatetiskt mottagande af den italienska demokratien. D. 2 Febr. lemnade han Paris, och under två månader skickade han tjugo depescher till utrikesministern. Då han erhöll underrättelse om revolutionen d. 18 Mars och mordet på sin gamle vän Clement Thomas, befann han sig just i Venedig. Han afreste genast till Versailles. Då han infann sig i utrikesministeriet, blef han i högsta grad förundrad öfver, att Jules Favre gjorde honom förebråelser för, att han ej insändt tillräckligt med depescher. Det visade sig nu, att Arago afsändt omkring 20 depescher, men att ministern blott erhållit 3 af desamma. Hvar hade de öfriga tagit vägen? Jules Favre trodde genast, att italienska regeringen uppfångat dem, under det Arago, fullkomligt öfvertygad om motsatsen, slöt af åtskilliga tecken, att dessa depescher undanskaffats på ministerns egna byråer. Denna misstanka bekräftade sig snart, och i sjelfva verket offentliggjorde en parisertidning, LAffranchi, några dagar derefter en af de af Favre ej emottagna depescherna från Arago, hvilka denna tidnings egare, Paschal Grousset, Kommunens utrikesminister, funnit bland den flyktade Favrees efterlemnade papper. De andra undanskaffade depescherna funnos ock samt påträffades på samma ställe. Är det ÄUIntoernationale, bonapartister, eller svartrockar som under Favres innehafvande af utrikesporttöljen drifvit sitt spel? Det ligger någonting mystiskt häri, desto märkligare som det står i samband med de romerska angelägenheterna. Från Breslau erfara vi en vigtig underrättelse, hvilken ånyo visar, huru de socialistiska sträfvandena i sjelfva verket mer och mer undergräfva förhållandena i Tyskland, flitigt närda af kapitalisterna sjelfva, hvilka genom en förvånande spekulationssvindel bringa en oro och feber i den industriela verksamheten, som måste leda till någon nu oöfverskådlig katastrof. Man har neml. i Breslan fått veta, att ÅInternationales generalråd i London söker drifva grusarbetarne i Schlesiens aamtliga kolbäcken till en strike i massa, hvilken skulle börja på en dag. Vederbörande äro nu underrättade om den för dem hotande faran; men huruvida de skola lyckas att besvärja henne, torde bli en annan fråga. Den tyska riksdagen har, såsom bekant kort före sitt afslutande med 197 röster mot 108 antagit det af baierske medlemmen Bising väckta lagförslaget om presters bostraffande med ända till 2 års fängelse för predikstolens missbrukande till politiska ändamål. Den jemförelsevis svaga majoritet, som denna lag sålunda fick, är mycket karakteristisk, och detta så mycket mera som det just är den mot de ultramontana fordringarne ogynnsamma stämningen, som är den vida öfvervägande inom riksdagen. Ännu mera betecknande är dock, att det nationalt-liberala partiet i allmänhet är emot denna lag. Nat. Zeit. innehåller i detta hänseende en ganska märklig artikel. Bladet betraktar denna lag, hvilken bortser från den allmänna rätten för att drabba en särskild klass af borgare, som en högst betänklig sak, hvilken erinrar om de reaktionära dekreten i Carlsbad 1819. Det förutser, att lagen ej allenast icke skall vara tillräcklig att leda till sönderslitandet af de sista band, som ännu knyta kyrkan vid staten. Slutligen förklarar det liberala bladet, att presterskapets missbrukande af sin ställning ej är på långt när så farlig som missbruket af den borgerliga makten, och att den allmänna lagstiftningen måste i alla fall vara tillräcklig att undertrycka ingreppen. Den tyska ultramontanismens organ Germania har tillochmed utfunnit ett sinnrikt medel för presterskapet att kringgå de stränga bestämmelserna i lagen genom att skjuta sig in under den allmänna rätten, Vära andliga, skrifver denna tidning, skola hädanefter på folkmötena säga sina församlingsbor, hvad de ej mera skola våga att säga i kyrkorna. De ha till sitt förfogande vidare prossen, åt hvilken de nu skola egna sin verksamhet. Den tid är icke aflägsen, då hvarje katolsk kommun skall ha sitt eget lokalblad. Det skall vara en lätt och mycket praktisk sak aw deri använda kritikons knit på de politiska frågor, som det är förbjudet att beröra från predikstolen. Frankrike har enl. Timesaf 1!, milliard sres, som det utgifvit till Tyskland,