ädlare man än George Fairfax; men det ansigto som varit nära henne i den dunkelt upplysta jernvägskupgen under den nattliga resan, den vänliga röst som gifytt henne sina råd, då hon första gången såsom fullvuxen flicka befann sig ensam ute i verlden. Mer än en gång sedan den viaterdag, då mr Granger för första gången med en trolofvad älskares rätt tryck t henne till sitt bröst och med ömt allvar sagt henne att alla hans förhoppningar och önskningar voro koncentrerade i hennes person, samt att hela hans lif skulle egnas åt beredandet af hennes lycka — mer än en gång sedan den dagen hade hon varit frestad att säga honom hela sanningen, att det fanns ett minne som kom emellan henne och hennes önskan att rätt besvara hans kärlek; men blygseln höll henne tyst. Hon visste ej huru hon skulle börja sin bekännelse. Den nyssnämnda dagen hade hon varit märkvärdigt passiv, liksom om hon blifvit betagen af någon stor öfverraskning, och dock hade bon, efter hvad hon sagt till sin far, hvarje dag väntat att mr Granger skulle yttra sig. Efter åtekilliga öfverläggningar beslöts det att giftermålet skulle ega rum i slutet af Maj, och att Clarissa skulle se Schweiz under sommaren. Hon hade en gång i sin trolofvades närvaro yttrat en längtan efter att få se Alpernas toppar och glacierer, och han hade genast beslutat att de skulle tillbringa sin smekmånad i Schweiz. Han kände väl till landet och kunde på kartan peka ut de bästa vägarne, de angenämaste uppehållsorterna. och om Clarissa sedan ville genomresa Italien samt tillbringa Oktober och November månader i Rom, så fanna derföre intet hinder. Hela verlden låg liksom ny för honom med henne till sällskap. Han längtade med barnslig ifver efter att få ånyo besöka ställen, som han dittills trott sig för längesedan ha tröttnat vid. Ja, en sådan kärlek som denna var verkligen en förnyad ungdom. (Forts.)