Göteborgsposten – 4 december 1871, sida 1

— — — —— — Nej, visst icke, mitt kära barn. — Skall det — skall giftermålet sko mycket snart, pappa? frågade miss Granger. — Jag hoppas det, Sophy. Det finnes intet skäl, såvidt jag kan se, hvarföre det ej skulle komma att ganska snart ega rum. — Och skall mr Lovel komma att bo hos oss? — Jag vet ej; jag har aldrig tagit en sådan möjlighet i öfvervägande. Jag tror knappt att mr Lovel skulle vilja bo i en annan mans hus, — Men detta har varit hans eget hus, som du väl vet, pappa, och skall åter synas så godt som tillhöra honom då hans dotter blir herrskarinna här. Jag tror knappt att han bekraktar oss som stort bättre än inkräktare. — Det är deremot ej min tro, Sophia. Mr Lovel är en gentleman och till på köpet en förståndig gentleman. Han hyser säkerligen ej så orimliga åsigter. — Jag förmodar att han är rätt belåten med att ha skaffat sin dotter en så rik man, inföll miss Granger derefter med en min som om hon skulle yttra något riktigt angenämt. — Sophia! utropade hennes far förargad, jag får anhålla att den pekuniera frågan ej framhälles såsom hafvande i ringaste mån inverkat på förhållandet mellan miss Lovel och mig — aldraminst af dig. Jag vet nog att personer kunna finnas, hvilka äro tillräckligt elaka för att säga — tillräckligt lågsionade för att tro, att denna kära flicka endast vill gifta sig med mig, emedan jag är en rik man. Det utgör min lycka att veta henne vara alltför ädel för att låta dylika lumpna bevekelsegrunder inverka på sig. Det utgör min lycka att veta, att hennes far ej gjort någonting för att drifva henne till detta giftermål. Hon gifver mig sin hand af egen fri vilja, ej törledd till ett förhastadt beslut af någon otillbörlig öfvertalning från min sida och utan påtryckning af yttre förhållanden. — Det gläder mig mycket att höra det, pappa. Jag