Göteborgsposten – 2 december 1871, sida 2

Ilvarjehanda. En djerf bedragare. För kort tid sedan dattes i London inom lås och bom en person, som väckt ej ringa uppseende genom ett djerft bedrägeri, hvilket han begått under helt egendomliga omständigheter. Fången, som endast är 24 år gammal, uppgifver sig heta Harry Benson och antages vara född engelsman; men han hade förut uppträdt såsom fransk markis och under denna antagna roll slagit blå dunster i ögonen på sjelfve lord-mayorn i London. Sammanhanget af denna sak var i korthet följande: 1 början af innevarande år och i afbidan på att belägringen af Paris skulle upphäfvas åvägabragtes af dåvarande lord-mayorn i London, sir Thomas Dakin, en allmän insamling till nödlidande parisares undsättning. Denna fond, som slutligen belöpte sig till närmare 126,000 pund sterling, ätgick nästan lika hastigt som den insamlats, och under årets första månader hade största delen deraf utdelats i de ändamål för hvilka den var bestämd. Mot slutet af Oktober fann verkställande komiten att den egde ett öfverskott i behåll. Vid denna tidpunkt besökte fången lord-mayorn i Mansion-house och presenterade sig såsom markis de Morancy, maire i staden Chåteaudun. Han öfverlemnade ett visitkort, på hvilket bans namn och titel stodo tryckta, samt derjemte ett bref med otficiel stämpel, hvilket hettes vara itrån Seineprefekten hr Leon Say, och hvari den ifrågavarande staden rekommenderades i den engelska allmänhetens välvilliga åtanka. Han uppgaf att staden tillfölje af dess geografiska läge hade varit utsatt för elden från båda de stridande armåerna och af denna anledning lidit högst kännbart. Med anledning af detta törhållande ansåg han, att den engelska allmänhetens deltagande borde vändas till innevänarnes törmån. Såsom redan nämndt är fanns ännu ett öfverskott af de förut insamlade medlen, och detta öfverskott stod komiten just i begrepp att öfversända till hr Leon Say, hr Vautrain, president i municipalrådet, och hr Alfred Andre, bankir i Parig, för att dessa på sätt de sjelfva funno lämpligast skulle utdela detsamma till undsättning åt sådana medborgare, hvilka syntes dem vara i behof at hjelp. Lord-mayorn rådgjorde med en af de förnämsta medlemmarne af huset Rothschild och med öfverste Stuart Wortley, båda personer som haft verksam del i undersökningskomitens be tyr, och det beslöts med tillämpning af regeln: snar bjelp är dubbel hjelp, att i stället för en ny och särskild vädjan till allmänheten för den stad, hvars maire den ifrågavarande personen uppgitvit sig vara, skulle 1000 pund sterling af undsätiningsfondens öfverskott till honom öfverlemnas. Sedan detta beslut blifvit fattadt, utbetalades nämnde summa genast till honom medelst en anvisning och han lemnade till lordmayorn ett skriftligt erkännande att han mottagit summan, i hvilket han på samma gång å innevånarnes i Chåteaudun vägnar tackade honom. Anvisningen öfverlemnades till fången d. 8 sistl. November och blef af honom genast förvandlad till penningar. Dittills hade han bott i Grosvenor-Hotel, och der qvarstannade han till d. 13 November, då han uppgaf att han skulle resa till Liverpool. Han lät köra sig till en jernvägsstation samt uppgaf till den person som bar hans saker att han skulle resa till Newyork. Annu hade ingen misstanke uppstått mot honom, men d. 17 November kom mr Gibbs, lordmayorns privatsekreterare, hvilken meddelade sig med Seineprefekten rörande andra angelägenheter, att på samma gång af en ren tillfällighet omtala det besök markis de Morancy gjort hos lord-mayorn och hvad som derefter af undsättningskomitn blifvit gjordt för innevånarne i Chåteaudun. På detta meddelande följde omedelbarligen ett bref från hr Låon Say sjelf, adresseradt till sir Thomas Dakin och underrättande honom om att man i Seineprefekturen ej kände det ringaste hvarken om den så kallade markisen eller hans vädjan, och att intet sådant bref som det han förevisat lord-mayorn blifvit skrifvet af prefekten eller någon annan i departementet. Polisen sattes nu i rörelse och fann snart, att den föregifne markisen i stället för att resa till Liverpool stannat qvar i Maurigys hotell vid Regentstreet, hvarest hån af kommissarierna Webb och Scott vid detektiva polisen Thorsdagen d. 23 d:s anträffades och häktades. Då han dervid tillfrågades hvar de penningar voro Bom han tillnarrat sig, svarade ban att ban lemnat 930 pund i hotellvärdens händer. Kommiesarien Webb mottog verkligen sedermera af hotellvärden denna summa i bankonoter, inlagda i ett försegladt konvolut. Understödsfonden hade således ej lidit större förlust än 70 pund. Af hans visitkort fann polisen, att han uppträdt under fyra olika namn — nemligen såsom markis de Morancy, grefve de Montaigu vid tidn. Le Gaulois, vicomte B. de Montaigu och slutligen med det mera simpla namnet Harry Benson. Utan tvifvel är detta senare hans verkliga namn, och otvifvelaktigt tycks äfven vara att han är en engelsman, så att skamomen af bedrägeriet ej drabbar någon fransk medborgare. Utom de visitkort, som funnos hos honom, var det en annan omständighet egnad att väcka misstankar — nemligen att då han arresterades innehade han tre olika pass. I ett, dateradt d. 3 Sept. 1870, kallades han Harry Benson, britisk undersåte; i ett annat, dateradt samma dag, Charles Samuel Benson och i det tredje, dateradt i sistl. September månad, vicomte de Montaigu. De första två voro utfärdade af engelske ministern i Paris och det sista af franske ministern i Bryssel. Äfven funnos i hans ego några pappersark med öfverskrift Prefecture de la Seine, Cabinet de M. le Prefet och Presidence de la Republique. Cabinet de son Exc. M. le President. Dessutom återfann man det falska bref, med hvars tillhjelp ban introducerat sig hos sir Thomas Dakin, samt ett bref som han föregifvit vara skrifvet af hr Barthlemy S:t Hilaire och hvilket han förevisat under ett besök som han i samma angelägenhet gjorde hos hrr Rothschild. Båda brefven voro skrifna på felfri franska och buro alla tecken af att ega officiell natur. Sir Thomas Dakin uppgaf vid det första förhör som hölls med fången, att denne spelat sin roll så fullkomligt väl, att det varit omöjligt fatta misstankar. Under hela samtalet hade han iakttagit yttersta kallblodighet och låtsat sig vara böjd att föredraga en vädjan till allmänheten för anskaffande af medlen. Han talade engelska så fullkomligt väl att sir Thomas funnit sig föranlåten fråga honom huru han, en fransman, kun