Göteborgsposten – 2 december 1871, sida 1

Råttegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Unga inbrottstjufvar. Handl. C Larsson i huset n:o 16 i Majornas 4:de rote och bruksarbetaren P. Andersson i huset n:o 56 vid Slotisskogsgatan hade i polisen anmält, att de natten mellan den 26 och 27 i förra månaden genom inbrott blitvit bestulna, den förstnämnde på några buteljer punsch och konjak, den sistnämnde på limpor, skorpor och annat bröd. Redan d. 28 lyckades poliskonstapeln N. Johansson gripa inbrottstjufvarne, hvilka befunnos vara ynglmgarne C. W. Isaksson och G. A. R. Staf, båda endast omkring 14 år gamla. Isaksson tycks, trots sina unga år, redan ha hunnit betydligt framåt på brottets bana, ty senast d. 16 Nov. blef han — såsom i tidningen förut omnämnts — af rådhusrätten härstädes dömd att för särskilda, af honom föröfvade inbrottsstölder agas Derefter blef han till vård öfverlemnad åt stadens fattigförsörjningsinrättning. Att denna vård dock varit något bristande synes framgå deraf, att han d. 26 Nov. på aftonen beredde sig Aillfälle att rymma, dervid ötvertalande sin stabroder Staf, som äfvenledes varit på inrättningen intagen, att medfölja. Ej förr hade de hunnit befria sig ur det tvång som varit dem pålagdt, än de gåfvo fritt lopp at de böjelser som hos dem redan synas ha erhällit sin bestämda riktning. De valde Majorna till mål för sin första expedition, och sedan de hunnit dit utslogs af Staf ett fönster i handl. Larssons salubod, hvarefter de tillgrepo i fönstret såsom skylt stående två buteljer konjak och en butelj punsch. Den senare hade de urdruckit, men de båda andra, vom innehållit en dryck hvilken de ej kunde förtära, h de de bortkastat. Derifrån hade de begifvit sig till Slottsskogsgatan, hvarest de inkrupit i ett obebodt rum genom ett fönster, som Isaksson öppnat på det sätt, att han sönderslagit rutan och aflyftat de innanför sittande fönsterbakarne. Der hade de tillgripit skorpor, limpor, äpplen o. dyl. hvarefter de aflägsnat sig och tillbragt återstoden af natten i en lada. Följande dagen hade de ätervändt, Isaksson till sin fars bostad och Staf till fattigförsörjningsinrättningen. Sådan var den berättelse de vid det med dem hållna förberedande förhöret aflade rörande förloppet vid de ofvannämnda inbrottsstölderna. Falskmyntarebolag. I poliskammaren hade af åtskilliga personer, dels näringsidkare dels arbetsfolk, blifvit anmäldt att de af för dem obekanta menniskor i betalning mottagit silfvermynt föreställande 25-öringar, hvilkas falska beskaffenhet de först efteråt upptäckt. Sedan polisens spanande förmågor blifvit satta i rörelse för att om möjligt upptäcka källan hvarifrån de falska 25-öringarnes ström ledde sitt ursprung, lyckades det två af dessa förmågor, konstaplarne AÄndråen och Rönnbäck, att d. 27 sistl. November få fatt i tre misstänkta individer, nemligen för snatteri straffade arbetskarlen C. Andersson trån Ulricehamn, för första resan stöld straffade arbetskarlen Johannes Olsson från Bolstads socken och ogifta Maria Svensson. Desslikes hade ofvannamnde konstaplar i C. Anderssons och Maria Svenssons bostad i huset n:o 202 af Majornas 1:ste rote anträffat fyra stycken läderbitar och fem tennbitar, hvilka synbarligen användts till förfärdigande af falskt mynt. Vid det förhör som till sölje deraf med ofvannämnde misstänkte personer anställdes uppgaf C. Andersson, att ban d. 3 sistl. Augusti anländt hit till staden i sällskap med ogifta Maria Svensson och jemte henne erhållit bostad hos arbetskarlen C. Jansson i huset n:o 202 af Majornas 1:ste rote. Derstädes hade de bott tills för ett par veckor sedan, hvarefter de ej haft bestämd bostad utan om nätterna legat i en lada å Levgrenska ängen. Sedan han bhfvit bekant med Johannes Olsson, hade denne vid ett tillfälle för omkring sex veckor sedan omtalat att han kunde tillverka falska penningar, hvilken konst han sade sig ha lärt af en vandrande gesäll, med hvilken han under sistl. vinter i Dalsland skulle ha förfärdigat en större mängd dylikt mynt. Sedermera hade Olsson anskaffat några stycken sulläder och Andersson på bans tillsägelse köpt halftannat dussin blyknappar, hvarefter de i Anderssons bostad under Olssons ledning börjat sina experimenter. För att åstadkomma en myntstamp bade de uppblött sullädret i varmt vatten och sedermera lagt en af Olsson anskaffad riktig 25-öring mellan två sålunda uppmjukade läderbitar. Dessa lades derefter under sängfoten för att pressas och skulle enligt Olssons föreskrift qvarligga tills följande dagen. Stampen hann dock ej blifva färdig till dess, hvarföre Olsson föreskref att den skulle qvarligga ytterligare en dag; men Andersson behöfde under tiden enningar och uttog 25-öringen. Olsson hade emelertid af några läderbitar gjort en stöpslef, men Andersson hade ej sett O. utföra någon stöpning, hvaremot han sjelf efter den anvisning om förfaringssättet han af O. erhållit tre gånger försökt stöpa 25öringar, ehuru försöken misslyckats. Andersson sade sig ej ha förfärdigat eller utprånglat några falska mynt, men visste ej huruvida icke Olsson lyckats bättre dermed. Andersson tillade derjemte att Olsson för honom uppgifvit sig kunna tillverka falska sedlar samt äfven beskrifvit huru sådant tillgår, men dermed hade de ej gjort något försök. Olsson, som erkände sig ha varit straffad för första resan stöld, hade i somras anlandt hit till staden och tagit värfning vid artilleriet, derifrån han dock blef utstruken, så snart det blef bekant att han undergått bestraffning för stöld. Hans berättelse afvek så till vida från Anderssons som det, efter hans uppgift, varit Andersson som för honom sagt sig kunna tillverka falskt mynt och uppmanat honom att dermed vara sig bebjelplig. De hade sedermera zätt till väga på sätt Andersson berättat; men det var Andersson som försärdigat stöpslefven, hvilken Jan sagt skola användas till mvnteng stännina Nå