Göteborgsposten – 1 december 1871, sida 2

Från Utlandet. Den mycket omtalade franska officeren Rossel, hvilkea tjenstgjorde som kapten i Metz under marskalk Bazaine, vid denna fästnings uppgifvande lyckades undkomma och at Gambetta befordrades till öfverste, men, drifven af en omåttlig äregirighet, sedan anslöt sig till Kommunen i Paris, hvars öfverbefälhafvare och krigsminister han en tid var, har nu blifvit skjuten i Sutorylägret vid Versailles i sällskap med den vilde kommunistiske blodhunden Ferre. Man hade hemlighållit tiden och stället, der afrättningen skulle ske, för att undvika stor solkskockning, isynnerhet för den allmän sympati åtnjutande Rossels skull, Också voro endast få personer tillstädes; exekutionsplatsen omgafs af ej mindre än 3000 soldater. Man kan naturligtvis lätt finna anledningen, hvarför benådningskommissionen ansett sig icke kunna gifva vika för den ganska starka tryckning, som från alla håll utöfvades på densamma, att benåda Rossel. Kommiasionen fruktade neml., att mildhet i detta fall skulle komma att utöfva en förtärande verkan inom den redan förut ej synnerligt pålitliga armön, hvarför man måste fasthålla vid principen, att ha disciplinens band strängt åtdragna. Man måste, huru mycket man än skall beklaga den unge, talangtulle officerens död, likväl erkänna det skäliga i kommissionens åsigter. Ty obestridligt är, att det måste leda till anarki, om man skulle blunda för en officers handlingssätt, då han, drifven af begär efter ära och makt, drömmande om marskalksstafven i sin rensel, uppreser sig mot den bestående ordningen, emot sitt lagliga befäl och tillochmed öppet bekrigar dem båda. Det var en beklaglig, men en oundviklig exekution. Rossels far hade företräde hos Thiers för några dagar sedan och anhöll om nåd för sin son. Thiers skall ha varit bögligen upprörd under detta möte. Rossel sjelf hade i ett bref till Thiers förklarat sig beredd att dö, men bad om att bli skonad från militärisk degradering och uttalade, det han ej ville emottaga lifvet med vanära. I fängelset skall Rossel äfven på sista tiden ha visat stor fasthet och köld, och tillbragt tiden med oafbrutet arbete. Han hade nyss före sin död afslutat andra delen af sitt arbete öfver armen, hvilket skall offentliggöras med det snaraste och innehåller hans militäriskt politiska testamente till sitt land och sitt folk. Han hade på sistone täta samtal med den protestantiske pastorn Passa och. visade en mycket religiös stämning. : Några dagar före afrättningen begäfvo sig 80 studenter till Versailles, för att utverka nåd för Rossel, dertill uppmanade at Jules Amigues, medarbetare i Moniteur och en af Ollivierss vänner. Deputationen blef ej emottagen af Thiers, utan hänvisad till Barthålemy de St. Hilaire, ordf. i benådningskommissionen, som gaf de unga männen några tillrättavisande råd, hvilka kommo dem att afstå från sitt förehafvande. De mera framskridna demokraterna och deras organer ha under senare dagarne uttalat ganska häftiga hotelser, för den händelse att benädningskommissionen skulle tillämpa stränghet. Man synes i det radikala lägret vilja väfva en legend kring Kommunens orgie, såsom fallet en gång var med Junidagarnes bjeltar, hvilkas minne under kejsardömet i tysthet firades och helighölls. Och det är naturligt, att i denna legend Rossel företrädesvis skall spela martyrens roll. Absinthmannen Lullier och tre petrolöser äro deremot srikända.