Göteborgsposten – 1 december 1871, sida 2

beredt sig på att försvara sitt val. Ehuru han i allmänhet ej gerna förlorade modet, var det med en viss ängelan han motsåg det ögonblick då han skullo förklara sig för sin dotter. Det skedde en dag under det fadern och dottern efter middagen ännu suto qvar vid bordet. — Jag tror, Sophia, sade mr Granger efter några förberedande harskniogar — jag tror att det knappt bohöfver omtalas att det finnes en viss vän och granne till dig, som är något mera för mig än öfrigs unga damer med hvilka du är bekant. Miss Granger såg ut som em hon hållit på att svälja något hårdt ämne, innan hon besvarade sin fars ord. — Jag är alldeles ur stånd att fatta din mening, pappa, sade hon slutligen. Jag har ingen granne som jag kan kalla min vän, såvida du ej menar mra Patterby, doktorns fru; men henne kan du svårligen kalla en ung dame. — Nej det kan jag sannerligen ej göra! utbrast mr Granger otåligt; jag talade om Clarissa Lovel. Miss Granger knep ihop läpparne så hårdt som om hon aldrig mera ämnat öppna dem. Men hon öpppnade dem dock efter ett ögonblick för att i iskall ton yttra: — Miss Lovel är en bekant till mig, ej en vän. — Hvarföre skulle hon ej vara din vän? Hon är en högst förtjusande flicka. — Ja, jag tviflar ej på det, pappa, från din synpunkt sedt; det vill säga hon är mycket vacker och tänker mycket på sin toalett och är färdig att låta sig kurtiseras af hvem helst som vill kurtisera henne — du måste säkerligen ha märkt det på slottet Hale — och fyller sin ritbok med porträtter af förlofvade karlar — tänk på alla porträtter du såg af mr Fairfax. Jag tviflar ej på att hon är just en sådan flicka som herrar kalla förtjusande; men hon är ingen vän till mig och skall aldrig bli. A