Göteborgsposten – 1 december 1871, sida 1

hade låtit verlden taga saken för alldeles afgjord. Det skulle vara en grym oförrätt mot denne man, om hon nu droge sig tillbaka. — Om jag droge mig tillbaka! upprepade hon med förvåning och oro; men hvad har jag väl gjort, Pappa, för att gifva dig eller mr Granger eller någon annan det ringaste berättigande att antaga det jag någonsin tänkt på honom annorlunda än såsom på en vanlig bekant? — Huru kan du låtsa en sådan okunnighet, Clarissa? Du måste ha vetat hvarföre mr Granger kom hit? — Jag trodde att han kom för att träffa dig, pappa. — Nonsens, barn; en person visar ej gerna en sådan uppmärksamhet blott för ro skull. Saken har varit tillräckligt klar allt ifrån början, och du måste ha insett det — isynnerhet som Granger gjorde sin förklariog första gången du var på besök i Arden. Han omtalade för mig hvad han gjort fullkomligt öppet och hederligt. Det är orimligt af dig att efter ett sådant faktum påstå att du misstagit dig på hans åsigter. Jag har aldrig velat trötta dig med att tala om detta ämne; det syntes mig vara klokast och bäst att låta sakerna gå sin naturliga gång, och jag är den siste person i verlden som skulle vilja spela hustyrann för att tvinga min dotter till att taga en rik man; men jag har aldrig ett enda ögonblick betviflat att du förstått mr Grangers känslor och varit beredd att belöna hans tålamod. — Det kan aldrig hända pappa, sade Clarissa beslutsamt; jag skulle ej vilja begå en sådan synd som att gifta mig med en man hvilken jag ej kunde älska. Jag är naturligtvis tacksam mot mr Granger och mycket ledsen öfver att han skall tänka på mig mycket mera än jag förtjenar, men — — För Guds skull inga predikningar! utbrast hennes far retligt. Du vill ej ha honom, det är nog. Den enda utväg som fanns för mig att komma ur svårigheten är stängd. Sheriffens utskickade kunna komma i morgon. Jag behöfver ej mer skrifva några humbugertade brof för