tidsskifte. Mot slutet af Januari försvagades plötsligt Marmaduke Lovels helsa. Han blef verkligt sjuk, och under sin sjukdom var han i hög grad kinkig. Hans kreditorer blefvo förtvifladt pockande i sina fordringar; nästan hvarje dag medförde posten ett krafbref, och huru avag han än kände sig, var han tvungen att dagligen sitta uppe en timma eller så omkring, stödjande sitt feberheta hufvud mot handen, under det han skref diplomatiska bref för att lugna de otåligasto. Detta var en hård tid för den arma Clarissa. Hennes far var en svår patient och den fruktan för bankrutt med alla derpå följande obehagligheter, som en gång blifvit väckt hos henne, plågade henne både dagar och nätter. Hvarje ringning på portklockan kom hennes hjerta att häftigt slå och framkallade i hennes inbillniog åsynen af någon brutal utskickad från sheriffen, som komme med stämning. Hon vårdade sin far med yttersta ömhet. Under hela vintern var han svag och led af en plågsam hosta samt feber, större delen af dagen liggande utsträckt på en soffa vid kaminen, och först mot aftonen kryande till sig litet, då mr Granger gjorde sin vanliga påhelsning. Clarissa skötte honom alla dessa sorgliga dagar, då regnet smattrade mot fönsterrutorna och himlen hängde så molndiger öfver jorden som om den aldrig mera skulle släppa fram en enda stråle från solen; hon skötte honom med gränslöst tålamod och gjorde allt hvad hon kunde för att uppehålla hans mod, ehuru hennes eget var djupt nedtryckt. Och så hände det under dessa pröfningens dagar, att Daniel Granger upprepade sin kärleksförklaring — ej otåligt fordrande ett bestämdt svar utan erbjudande sig att vänta på sin dröm så länge Clarissa behagade. Och midt under flickans bedröfvelse öfver förnyandet af denna brydsamma förklaring talade hennes far med henne och sade henne rent ut, att hon vore af sin heder förbunden till att bli mr Grangers hustru. Hon hade tillåtit honom att egna henne sin hyllning med en ihärdighet, som var sällsamt hos en man af hans ålder och karakter. Hon