Göteborgsposten – 30 november 1871, sida 2

hinder. Jag hade verkligen några giktkänningar förliden afton, och stora middagar äro min fasa. — Jag håller fullkomligt med er derom, de äro odrägliga. Tjensteflickan bar in th, och Clarissa satte sig lugnt ner för att fullgöra sina skyldigheter såsom värdinna. Hon visade inga tecken till sinnesrörelse och åhörde samt besvarade mr Grangers hvardagliga anmärkningar alldeles som vanligt, ehuru ljudet af en annan röst var qvar i hennes öra — det bittra, passionerade ljudet af ord som nästan verit förbannelser. XXIV. Tiden gick och Daniel Granger fortsatte sitt tysta frieri med den lugna ihärdigheten hos en man som ämnar vinna sitt mäl. Han kom till Qvarngården nästan hvarenda afton under senhösten och de första vintermånaderna, och Clarissa var nödsakad att uthärda hans närvaro och vara artig mot honom. Hon hade ingen anledning till klagomål eller opposition. Hans besök gjordes ej märkbart för hennes skull, ehuru vänner, grannar och tjenare mycket väl visste hvarföre han kom och redan hade afgjort hela saken inom sina små sqvallerkotterier. Ej heller var det något i hans skick som påminte om en tillbedjare. Han bidade sin tid, nöjd med att få njuta af den dagliga sammanvaron med den qvinna han älskade, nöjd med att vänta tills vanan åstadkommit ett slags band mellan dem och tills han kunde begära henne till hustru med den rätt som tålamod och trohet skänka. Han hade en föreställning om att ingen qvinna, så renhjertad och rättskaffens som han ansåg denna vara, skulle kunna tillsluta sitt hjerta mot en hederlig, blott han vore tålig och trogen, uppriktig och oegennyttig i sin tillbedjan. George Fairfax gaf ej Clarissa ringaste tecken till att han fanns i lifvet alltifrån den stund han med så bittra