Göteborgsposten – 30 november 1871, sida 2

— Jag tyckte att jag såg en hvit klädning bland träden, sade han i det han räckte fram sin hand för att på sitt vanliga sätt helsa henne. Hvad er hand är dödligt kall, miss Lovel! Är det klokt af er att vara ute så sent en så kall afton och i denna tunna klädning? Jag tror att jag måste bedja er far banna upp er. — Gör ej det, mr Granger; jag förkyler mig aldrig och är van vid att vara ute i trädgården alla tider på dagen och under alla årstider. Ni kommer sent. — Ja, jag har varit i Holborough hela dagen och åt middag en timma senare än vanligt. Mr Lovel mår fullkomligt väl hoppas jag? — Han befinner sig ej sämre än vanligt. Han är aldrig riktigt frisk, som ni vet. De kommo nu i sigte af det breda fönstret till det rum der mr Lovel satt, och eldbrasan derinne kastade sitt sken på honom, der han slumrade i sin länstol medan den bruna fogelhunden lade sitt hufvud på hans knä. På bordet intill länstolen lågo några böcker, men det var tydligt att hans studier efter middagen ej varit särdeles djupa. Clarissa och hennes följeslagare trädde in genom en dörr som ledde till en korridor utanför rummet. Hon visste att hennes far skulle ansett det för ett oförlåtligt brott om man så sent i Oktober månad öppnat dörren, som ledde direkte in från trädgården. De gingo mycket tyst in i rummet; men mr Lovel, som hade mycket lätt sömn, spratt upp vid deras inträde och förklarade med en något öfverraskad min att han måtte ha tagit sig en lur. — Jag höll på att läsa en tysk afhandling, sade han. De der tyskarne äro djupsinniga, men väl mycket fallna för paradoxer. Ring efter thdet Clarissa. Jag trodde ej att vi skulle få se er i afton, Granger; ni nämnde att ni skulle på middag hos sir Archer Taverham. — Jag var ditbjuden, men jag skref i dag på morgonen en biljett till honom och förebar min gikt såsom