Göteborgsposten – 30 november 1871, sida 2

rade ord, som tycktes Clarissa vara höjden af bevekande vältalighet, i en ton som gick till hennes innersta hjerta. Men hon hade gifvit sitt löfte, och för henne betydde ett löfto något mycket heligt. Hon var fast till det yttersta — fast äfven då tonen öfvergick från kärlek till harm och slutligen blef allt mer och mer bitter tills den kändes som dolkstyng i hennes hjerta. Hvad han mot slutet sade visste hon knuppt, ty det förekom henne som om hon fattades af en svindel, och hennes största farhåga var att hon skulle falla afsvimmad till hans fötter; men de aldrasista orden nådde hennes öra med grym tydlighet och blefvo aldrig glömda. — Jag är en narr och en skolgosse som tager så illa vid mig öfver det här, sade han med ett föraktligt skratt, då anledningen hvarföre ni förkastar mig är så sjelfklar. Hvad jag såg på slottet Hale borde ha lärt mig att vara klokare. Äfven med mina förbättrade ekonomiska utsigter är jag i jemförelse med Daniel Granger ej stort bättre än en tiggare. Och jag har hört er säga att ni skulle vilja gifva allt för att vinna tillbaka Arden. Jag skjutes åt sidan för att lemna rum för en rikare tillbedjare. Kanhända att vi åter en dag råkas, och jag torde ej rara så olycklig sem min far. Han var borta. Clarissa stod som en staty med händerna framför ansigtet. Hon hörde porten häftigt stängas igen. Hen hade gått i vredesmod, med föraktfulla och förolämpande ord på sina läppar, troende henne vara den lägsta bland alla qvinnliga varelser, sade hon för sig sjelf. Fulla betydelsen af hans sista ord var hon oförmögen att fatta, men det tycktes henne att de inneburo en hotelse. Hon gick tillvaka till boningshusct långsamt, utan att fälla en tår, men med något liknande förtviflan i hjertat, då hon fiek höra porten till frukttädgården ånyo öppnas. Han hade kommit tillbaka, känhända — återvändt för att förlåta och beklaga henne. Nej det var ej hans fotsteg; det var mr Granger som kom emot henne, obeskrifligt stel och hvardaglig att skåda.