Göteborgsposten – 30 november 1871, sida 1

var först då jag lärt känna er som jag fann att jag var i atånd till något mera — som jag gjorde den glada upptäckten att jag ej ödat bort hela mitt hjerta på ungdomliga dårskaper, att jag fortfarande kunde hysa verklig kärlek. Det var en glad upptäckt, min älskade, i trots af det bryderi som följde den. Clarissa, af barmhertighet, var förnuftig och låt ej några öfverspända begrepp om skyldigheter, som ej finnas, missleda er i denna angelägenhet. Hvad som än må hända, skall jag aldrig gifta mig med lady Geraldine. Det kan nu mera aldrig komma i fråga. Tag tillbaka dessa ord, Clarissa, äfven om jag älskade er. Säg mig att ni älskar mig — såsom jag hoppats och drömt — såsom jag emellanåt vågade tro på Hale, då min bröllopsdag var så nära, att jag ej trodde någon möjlighet finuas att undvika den. Allt det der är öfverståndet nu, min älskade. Jag är fri. Bekänn att ni älskar mig. Han yttrade detta i en till hälften öm, till hälften befallande ton — med minen hos en eröfrare som är van vid lätta triumfer, en min som denne mans erfarenhet för honom gjort naturlig. — Se åå, Clarissa, betänk huru många mil jag rest blott för att få denna enda förstulna halftimma. Var ej omedgörlig. Han såg ner på henne med småleende ansigte, ej särdeles oroad öfver hennes ståndaktighet. Den förekom honom blott som en ny form af qvinnlig nyckfullhet. Här fanns en qvinna som verkligen kunde motstå honom i tio minuter — honom, George Fairfax! — Jag är mycket ledsen öjver att ni rest så lång väg. Jag är mycket ledsen öfver att ni gjort er så mycket besvär; det var verkligen förspilld möda. — Således tycker ni ej om mig, miss Lovel, fortfor han ännu i halft skämtsam ton — saken tycktes honom allt för omöjlig för att han skulle kunna tala om den i ennan ton. Af en eller annan anledning är ni ond på