Göteborgsposten – 30 november 1871, sida 1

Litteratur. Ännu ett läste! Sånger och Visor af Elias Sehlstedt. Stockholm, Albert Bonnier. Det är sällan, den svenska diktningen nu kommer och erbjuder vår allmänbet en bukett från sin fordom så rika lustgård. Dock har den en och annan gunstling, som infinner sig då och då, och en sådan är Elias Sehlstedt, som hemtar blommorna till sin bukett, ej från något orangeri med yppiga praktväxter, utan plockar dem ute i naturens sköte, der han mest älskar att binda kransar af vårens doftande violer, af den nyvaknande naturens förstlingar. Det nya häfte dikter, som nu föreligger oss, är en dylik bukett af friska blommor, enkla och okonstlade som det höfves naturens blyga barn, men såsom de äfven rika på harmoni i färger och något smekande i aroman. Vi taga för gifvet att allmänheten skall med fägnad mottaga detta häfte af sin älsklingssångares friska visor. På den Gyldendalske Bogbandels förlag har i dagarne utkommit sjette upplagan af den storartade. dikten Brand af Henrik Ibsen, hvilken inom alla de tre skandinaviska rikena betraktas som den nordiska diktningens prydnad och äfven är i sjelfva verket så storartad och gigantisk i såväl anläggning som utförande, att beundran för denna skapelse af menniskosnillet stiger med hvarje förnyad gång, som man genomläser den, och derpå behöfver man ej tröttna. På samma förlag har utkommit i Sabinerbjergene af Vilhelm Bergsös. Denne förtattare bar på sista åren tillvunnit sig ett med skäl högt aktadt namn inom romandiktningen, der han täflar med Ewald om första platsen i den danska litteraturen. Hans stil är något bred, men är på samma gång formren och ädel; en poetiskt bög tanke andas igenom denna form, och karaktersteckningarne äro utförda med en säkerhet och talang, som bär vittne om, att de icke äro blott kammarfoster, utan frambragta genom ett sorgfälligt studium af lifvet. I här föreliggande arbete är skådeplatsen, såsom titeln angitver, förlagd till Italien, och man erfar äfven vid hvarje rad intrycket af, att romanen är skrifven under inflytande af Italiens blåa bimmel och dess befolknings ännu helt nyss pågående inre strider — dessa födslosmärtor som skulle åtfölja dess frihets nya födelse. Vi förorda ifrigt och varmt detta verk hos allmänheten, öfvertygade om att en hvar skall af. detsamma erfara den njutning och det oblandade nöje, som detsamma förskaffat oss. På samma förlag har utkommit den förut i svensk öfversättning utgifna berättelsen Han og Hun af Kristofer Jansen, hvilken med skäl tillvunnit sig här en stor läsekrets. Den naivt rena och halft idylliska tonen i densamma återgifves dock sannare i danskt, än i svenskt mål. Emot korrekturläsningen å densamma, hvilken annars brukar i danska böcker vara så väl vårdad, kunna vi ej underlåta att anmärka de grofva synder som begås mot det svenska språket vid citerandet af ett stycke ur en roman af Emelie Carln, öfver hvars författarskap för öfrigt fälles ett ingalunda giltigt omdöme. På samma förlag bar äfven utkommit en annan berättelse: Et landelshuus, men af onämnd författare. Denna Fortelling är raskt skrifven, händelserna hopa sig i sransyskt klatschmanr på hvarandra och stora språng göras ej sällan med ingalunda giltiga tidsluckor. Karaktersteckningen har lidit ge