Göteborgsposten – 30 november 1871, sida 1

mig.å Se mig rakt i ansigtet och svär att ni ej bryr er det ringaste om mig. — Jag ämnar ej att afgifva en så dåraktig ed. Jag är ej ond på er. Jag vill ej förlora er värskap; men jag vill ej heller höra något annat än vänskap från era läppar. — Hvarför icke? — Af många skäl. Först och främst emedan det skulle vara förräderi mot lady Geraldine att lyssna till er. — Förjega den inbillningen ur ert sinne. Det skulle ej vara något förräderi; allt är förbi mellan lady Geraldine och mig. — Det finnes andra skäl som ha afseende på pappa. — Åh, er far är emot mig. Ja, det är helt naturligt. Finnas flera skäl, Clarissa? — Ännu ett. — Usilket är det? — Jeg kon ej omtala det. — Men jag påyrkar att ni säger mig det. Hon försökte i det längsta undvika att besvara hans frågor; men han var enträgen, och hon medgaf slutligen att hon lofvat att ej lyssna till honom. — Till hvem gafs detta löfte? — Det är min hemlighet. — Till er far? — Det är min hemlighet, mr Fairfax. Ni kan ej locka den från mig. Och nu måste jag gå tillbaka, annars skickar pappa bud efter mig. — Och jag skall bli upptäckt. Ännu tio minuter till, Clarissa, och jag skall försvinna i Ardens skog, genom hvilken jag smugit mig hit som en tjufskytt för att stjäla mig till detta korta samtal med er. Var nu en gång förnuftig. Löften af denna beskaffenhet äro löften gifna åt tomma luften. De kunna ej hålla sig en enda timma mot sann kärlek. Hör på, Clarissa, hör på. Derefter började han öfvertala med förmågan hos en man som är blott allt för van vid att öfvertala; han ytt