Göteborgsposten – 29 november 1871, sida 1

— han kunde se huru osta ni aftecknat honom, fortfor Sophia. Clarissa tänkte på det blad George Fairfax rifvit ut ur hennes ritbok, och denna erinring var ej egnad att minska hennes förvirring. — För min del tror jag att mr Fairfax är tillräckligt fåfäng utan att ha dylika anledningar till fåfänga, sade mr Lovel. Och nu sedan du visat dina frihandsteckningar, kan du hemta ner dina pensionstaflor, cm du vill, Clarissa. Detta var en välkommen signal till bokens tillslutande, och Clarissa insåg att hennes far dermed ville bespara henne vidare förlägenhet. Hon lade ritboken tillbaka på det lilla sidobord, från hvilket hon tagit den och sprang uppför trapporna för att hemta ner landskapstaflorna från Belföret. Dessa granskade miss Granger på samma kalla, öfverseende sätt hvarmed hon sett igenom ritboken — sättet hos en person som skulle kunnat åstadma något mycket bättre i samma väg, om hon velat befatta sig med något så onyttigt. Efter denna dag besökte mr Lovel och hans dotter ofta Arden, och sedan bekantskapen sålunda var inledd med en middagsbjudning samt ett par förmiddagsvisiter, kom mr Granger ofta till Qvarngården utan att åtföljas af gen stränga Sophia, som började inse att hennes fars dårskap ej skulle minskas genom hennes inflytande, och att hon derföre kanske så gerna borde låta honom gå sin egen väg. Det var en oväntad och obehaglig vändning händelserna tagit, men saken stod nu ej att hjelpa. Hennes förtrogna kammarjungfru, Hanna Warman, påminte henne alltid om denna sanning, närhelst hon vågade vidröra detta ömtåliga ämne. — Om er pappa vore en ung man, miss, eller en man som beundradt en stor mängd damer i sin tid, skulle det vara helt annat, sade Warman; men då han aldrig brytt sig om någon förut och nu fjeskar för den der unga damen, så att hvar och en kan se det, är det ju alldeles klart hvad han menar, Lita på, miss, att det ej dröjer