Göteborgsposten – 29 november 1871, sida 1

— — — — ken och helt ödmjukt lägga den öppen framför Sophia Granger. Fadern och dottern sågo igenom den på samma gång. Den var full af utkast: löfverk, törnrosbuskar och fogelbon; här ett djurhufvud, der en väns profil, öfverallt spår at artistisk känsla och öfvad hand, öfverallt något som var vida öfverlägset en pensionsflickas talang. Miss Granger såg igenom ritboken med iskall min. Hon sade visserligen emellanåt Åmycket vackert eller mycket väl gjordt, men detta af vanlig höflighet framkallade beröm kostade synbarligen på henne. Sådant var ej förhållandet med hennes far. Han var intresserad af hvarje sida och bedömde allt med en verklig sakkännedom, som lät Clarissa förstå att han åtminstone hvad konstsinne beträffar ej ville lysa med något som han ej egde, att han ej var en man som köpte taflor blott emedan han var rik och för att vara fashionabel. De kommo snart till de sidor Clarissa ritat fulla på Hale — små landskapspartier, stilleben-stycken och hastigt uppdragna porträtter af gästerna på slottet. Det var ett hufvud som syntes mycket oftare än andra, och Clarissa kände sig rodna djupare för hvarje gång som mr Granger gjorde ett uppehäll för att betrakta detta hufvud. — Det är ett ansigte som jag ofta ser återkomma, miss Lovel, sade han slutligen. Jag tror att det är mr Fairfax, eller hur? Clarissa såg på profilen med osäker min. — Ja, jag tror att det var ämnadt att föreställa mr Fairfax; hans ansigte är mycket lätt att träffa, mycket lättare än lady Geraldines, ehuru hennes drag äro så regelbundna. Alla mina porträtter af henne ha misslyckats. — Jag har blott sett ett enda försök till lady Geraldines porträtt i denna bok, miss Lovel, sade Sophia. — Jag har några andra på lösa pappersblad någonstädes; och för öfrigt förstör jag i allmänhet mina försök, om jag ser att de blifvit ohjelpligt misslyckade. — Mr Fairfax skulle känna sig mycket smickrad om