hängare attffutan särskild tillåtelse uppehålla sig i Frankrike. Men hon skall svårligen ingå på att ställa ÅSa Hajests Vassassin de France, såsom Rappel benämner Napoleon III, inför rätta, enligt hvad de radikala tidningarne fordra, eller, såsom Gambettas organ vill, äfven anklaga medbrottslingarne från d. 2 December. Detta senare är omöjligt redan derför, att en del af, som medverkade till statestrecket, tillhör de generaler, hvilka Thiers åter gifvit befäl. Emellertid är det tydligt, att Thiers känner sig orolig för bonapartisterna. En fransk embetsman har i dessa dagar yttrat, att han ej längre kan besöka sin klubb, emedan alla der äro entusiasmerade för kejsardömets återupprättande och utbringa skålar för kejsaren, hvilket han på grund af sin ställning ej kan vara med om. Inom armen råder en missbelåtenhet, som kan bli farlig, om det bestående börjar vackla, och kejsardömet räknar ovilkorligen en massa anhängare i dess leder. Thiers vet allt detta, och det är derför ej heller underligt att han håller skarp utkik med sina farligaste motståndare. Det är derför han, såsom vi förut anfört, indragit de bonapartiska organerna Pays och Avenir lIiberal, för hvilken åtgärd han nu är utsatt för en verklig storm inom den franska pressen af alla skiftningar, naturligtvis derför att de olika organerna hvar för sig frukta ett liknande öde, om regeringsmakten skulle finna det nödigt. Pays skall åter utkomma under namn af La Nation. Deremot skall Avenir Liberal sannolikt uppträda som Thiers försvarare. Dess egare, bankiren Huguet, har neml. varit i Versailles och fått sitt fängelsestraff af en månad efterskänkt mot löfte att ej mera tjena bonapartisterna. Hufvudredaktören Dreolle skref i raseri häröfver till bankiren: Om ni vill upprätta ett Thiersskt blad, så får ni skynda er, ty det torde vara för sent d. 1 Januari!. Dessa ord från Rouhers vän äro betecknande.