Göteborgsposten – 28 november 1871, sida 2

— Jag är ej säker på den saken. Jag har fått i mitt hufvud, att en stor förmögenhet så godt som ligger vid era fötter, och att ni blott behöfver luta er ner för att taga upp den. Men unga flickor äro så tanklösa; de veta aldrig hvad som i verkligheten befordrar deras lycka, och om händelsevis någon öfvergående dårskap, någon ögoablickets fantasi;skulle komma emellan dem och lyckan, är allt förloradt. Hon betraktade Clarissa uppmärksamt, då hon yttrade detta. Den unga flickans ansigte hade från att vara rödt under samtalets lopp blifvit blekt. Men oaktadt sin blekhet, egde hon i detta ögonblick fullkomlig sjelfbeherrskning. Hon hade pu gitvit sitt löfte — afstått från sin handlingsfrihet med hänsyn till George Fairfax — och derigenom gjort slut på hvarje förhållande mellan dem. Hon kände sig mycket lugn, men det förekom henne på samma gång som om hon gjort en uppoffring. Hvad Daniel Granger beträffar så skulle ingenting — hvarken de lockende förespeglingar lady Laura i sin välmening kunde framställa eller hennes fars sjelfviska önskningar — någonsin kunna förmå henne att lyssna till något förslag från det hållet. För att göra ett slut på samtalet bad hon sin gäst stiga in till mr Lovel, och lady Laura efterkom uppmaningen. Hennes samtal med mr Lovel blef ytterst sorgbundet och rörde uteslutande den döde och hans oräkneliga dygder. Mr Lovel visade sig i högsta grad deltagande — suckade i kapp med sin gäst och blef sjelf