Göteborgsposten – 28 november 1871, sida 1

längre nu. Vi lefva icke längre midt i mörkret, dimmorna börja att skingra sig, man anar den uppgående solens rosenskimmer vid horisonten, man kan redan, om man vill gå utanför stugans trånga väggar inandas morgonens vårfriskhet. Ännu skola vi måhända bli vittnen till mycket, som skall förefalla oss tungt och sorgligt; men komma de också dessa onda dagar, så hvilar i alla fall öfver oss unga och vår tid en lycka, som ej fallit på hvarje slägtes lott. Det är lyckan att kunna se tidens örn lyfta på vingarne, att kunna samla sig omkring den nya tidens baner och kanhända upplefva den dag, då detta banör svajar stolt och segerrikt öfver hela verlden. Naturligtvis skulle aldrig jag, som — i trots af mina allvarsamma artiklar till Göteborgs-Posten i arbetarefrågan — dock i grunden är causeur och för öfrigt under min journalistiska bana redan för länge sedan vant mig af med att tala i ungdomens varma ordalag, naturligtvis skulle aldrig jag kunna komma på den tanken att producera ett alldrig så litet stycke patos af detta slag, men jag förstår det oaktadt, som jag redan förut anmärkt, mina unga vänner med de röda fezv erna och jag förstår också den citerade vtgjutelsen. Jag kan se att äfven här i vårt lilla Danmark på åtskilliga punkter någonting nyttbörjar att resa hufvudet, jag kan se, att de dugligaste och mest begåfvade af det yngre slägtet sätta till alla segel för att komma ut ur det gamla farvattnet och in i ett nytt, jag kan se, att de skjuta god fart och ha tillräckligt med ånga uppe. Det är på, som man säger, vissa tidens tecken, som jag kan se detta. Ehuru jag förut redan till en del berört dem skall jag dock i dag för ett ögonblick återvända till dem. Pro primo vill jag då anmärka, att den unge estetikern d:r Georg Brandes föreläsningar å universitetet ingalunda förneka sin lofvande början. Alltfler och fler åhörare infinna sig ouppbörligt. Herrar och damer stå i ösregn i stora massor ute på Frue Plads för att, då dörrarne öppnas, storma in och slåss om tillträde till auditoriet och jag må bekänna, att det förvånar mig, att hettan och trängseln icke hvarje ögonblick framkalla dåningar bland denna härskara af damer, hvilka endast till ett mycket ringa antal lyckas skaffa sig sittplatser. Nu kan det visserligen ej förnekas, att hennes stormäktighet, den allt förmående drottning, som man brukar kalla Modet kommenderar till universitetet en ej ringa del af denna åhörarekrets; det kan ej nekas, att många af de hederliga gamla borgare och embetsmän, många af de sirliga, svartklädda teologerna och de unga prestdöttrarne göra ett makalöst komiskt intryck, der de sitta och beundra den unge mannen, som ifrån det han bestiger katedern och tills han lemnar den ej har annat för sig än att dem ovetande, göra narr af hela deras verldsåskådning och sätt att lefva samt att utslunga bitande qvickheter, som i verkligheten just drabba dessa godtrogna åhörare och åhörarinnor. Men sida vid sida med dem sitter der helt säkert en ansenlig skara unga män, hvilka fullt begripa andemeningen i de ord, som ljuda från katedern och hvilka lyssna till dem med begärlighet, emedan de förmärka susningen af det svärd, som talaren svänger och emedan de inse att detta träffar just der de vilja, att det skulle träffa. Dessa unga män äro fullt öfvertygade om, att det som de höra under dessa qvällstunder, skall, äfven om det icke direkt är tidens evangelium, dock bli af mycket väsentlig betydelse för deras utveckling och för den frambrytande kulturströmmens hela riktning. Jag har till och med hört flera bland dem uppdraga paraleller mellan dessa föreläsningar och dem Henrik Steffens höll vid århundradets början. Men äfven om dylika paraleller ligga nära till hands, måste man likväl ihågkomma, att der finnes en väsentlig åtskillnad. Steffens bragte till verklighet det nya evangelium, som med en väldsam stöt kastade det gamla öfverända, som väckte Oehlenschläger och samtidigt här hemma kallade det nittonde århundradets litteratur till life; Steffens var genomgående positiv, Georg Brandes är väsentligen negativ, i hans föredrag skönjer man endast enstaka glimtar af en positivitet, som, jag hoppas det, skall komma, men ännu icke har kommit till utbrott. Tillåt mig att här få anbringa ett åpro-: pos. Af dessa hugstora dagar, då Steslons och Oehlenschläger möttes för första gången och då den sistnämnde utsände sina första, I I pokgörande dikter, har för omkring er vecras tid utkommit en litteraturhistorisk skilj ; lring, som man tillskrifver skalden Kristian arentzen. Den utgör andra bandet af ett mera mfattande arbete, kalladt Baggesen och Oeh1Imon han lam Aa? hp 0