Göteborgsposten – 28 november 1871, sida 1

glömma hennes anspråk på mr Fairfax. Hvad han möj ligtvis kan ha sagt till mig har varit den renaste dårskap Han vet att jag betraktar det från sådan synpunkt, och jag har vägrat att återse honom mera för såvidt det på mig beror. — Det var rätt, mitt barn! utbrast lady Laura med belåten min. Jag visste att ni skulle reda ur detta bryderi. Naturligtvis kan ni ej hysa några ömmare känslor för den tokige karlen; men jag känner Geraldines finkänsliga natur, och om hon blott finge minsta aniog om detta Georges uppförande, skulle alltsammans vara slut för evigt — ett tycke som varat i många år, besinna det, Clarissa! Nu önskar jag det löftet af er, att ni, hvad som än må inträffa, ej skall gifva mr Fairfax någon uppmuntran. Utan uppmuntran skall denna dåraktiga fantasi försvinna snart nog. Om det vore möjligt att ni fäst er vid honom, skulle jag naturligtvis ej ha kommit hit för att framställa en sådan begäran till er. Ni skulle då ha rätt att fästa afseende vid er egen lycka framför min systers. Men då detta ej kan komma i frågs och denne man är nästan en främling för er — Ej kan komma i fråga — nästan en främling-! Clarissa erinrade sig natten i jernvägskupgen, och det förekom henne som om hon och George Fairfax aldrig varit främlingar. — Derföro är det så lätt för er att gifva mig detta löfte. Lofva mig nu, bästa Clary, att ni ej skall ha något att säga honom om han skulle lyckas att åter träffa er.