Göteborgsposten – 27 november 1871, sida 1

måste ert framtida lif nödvändigt komma att förefalla er mycket tomt. — Jag har insett detta, men först sedan jag började älska er dotter. ij Betjeningen kom nu in med kaffe och gjorde slut på alla förtroliga meddelanden. Derefter tycktes mr Granger vara mycket glad öfver att få gå in i salongen der Clarissa satt vid pianot och spelade en mazurka, under det Sophia satt och virkade. De båda damerna voro så långt skilda åt som möjligt i det stora rummet, och mr Granger tyckte att föga harmoni kunde förmärkas mellan dem. Och dock var han så angelägen om att dessa två skulle vara vänner. Han gick rakt fram till pianot och satte sig nära Clarissa. — Haf godheten fortfar med ert spel, sade han; den der musiken tycker jag om. Jag är ingen musikalisk konstdomare och förstår mig ej rätt på devna klassiska musik som alla menniskor nu för tiden tala om, men jag förstår hvad som roar mig. Aftonen var ej särdeles glädtig, men mr Granger fann den angenäm och tyckte att den hade allt för kort varaktighet. Han visade Clarissa några af sina favorittaflor. Hans tafvelsamling var vacker — ej stor, men ganska utsökt och han var förtjust öfver att finna det hon eatte värde på hans skatter. Här vor åtminstone en punkt i hvilken de kunde sympatisera. Mr Lovel blef rätt glad då tiden för afskedstagandet kom. Teflorna voro utan tvifvel vackra och det gamla