Göteborgsposten – 27 november 1871, sida 1

— —— — huset etåtligt; men Marmaduko Lovel erfor ändock en viss beklämning i sitt sinne, trots det hastiga förverkligandet af hans obestämda dröm. Detta ställe kunde bli hans dotters hem, han kunde återvända till detsamma, men ej som dess husbonde. Hans äras dagar voro förbi. Han tviflade till och med på att han skulle vilja bebo huset såsom sin dotters gäst. Han aktade sig noga för att yttra ett ord om den eröfring hon gjort, såväl under hemvägen som under den fjerdedels timma Clarissa tillbragto hos honom innon hon gick upp på sitt rum. — Du ser blek och trött ut, mitt barn, sade han i deltsgande ton under det han bläddrade i en bok. — Dagen har varit något tröttande, pappa, svarade hans dotter, och miss Granger är en högst tråkig person. — Ja, hon är sannerligen tråkig; men jag tror att jag led värst af henne under middagen och på qvällen. — Men det var en lång tid före middagen, pappa. Hon visade oss sina hyddor — Gud, hvad jag beklagar de stackars menniskorna, som måste bo der! Hon är nog mycket god mot dem på sitt sätt, men hon måste alldeles tråka ut dem. Och sedan när vi kommit hem visade hon mig sina hushållsböcker och en hel mängd andra journaler. Det var ofantligt tröttsamt. — Stackars barn! Och denna unga avinna skall en dag ärfva Arden — såvida ej hennes far skulle gifta om sig. Clarissa blef plötsligt karmosinröd. — Hvilket han sannolikt förr eller senare kommer