H08, nIIKA der voro representerade 1 sin nelhet, från principalen till vaktmästaren. Det framgick deraf klarligen, att en fast och mäktig opinion ville uttala sig och derom är naturligtvis ingenting att anmärka, allraminst under för handen varande omständigheter, då partierna kunde uppställa hvarandra i de flesta fall jemnbördiga kandidater; betänkligare skulle trågan gestaltat sig om konflikten mellan personliga symoch antipatier kunnat gifva täflingen en för det allmänna skadlig utgång. I alla händelser torde, som vi ofvan antydt, valet i sin helbet och utgången deraf böra betraktas som ett glädjande bevis på, att äfven de mindre röstegarne inom detta samhälle, i så många andra hänseenden på tidens tecken vaket, kommit till klar iasigt af att numera -många bäckar små göra en stor år, äfven i fråga om allmänna val och att de omenskliga skatter, öfver hvilka eljest i tid och otid klagomål höjas, ej blott tynga på debetutan ätven på val-sedlarne. Näst borgmästarevalet, som denna gång rönt hedern af att bli ansedt tör hvad man kallar en kabinettsfråga?, ha hr Björnstjerne Björnsons föreläsningar utgjort veckans mest anmärkningsvärda företeelser. Föreläsningarär väl dock ej en fullt riktig benämning på skaldens alltid intresseväckande, understundom gripande skildringar af sina egna intryck af stora konstnärsandars skapelser. Ty här finnes intet af det, som karakteriserar hvad man vanligen brukar benämna en föreläsning: ingen torr schematisering, inga lärda termer eller hyper-estetiska slagord, inga mer eller mindre matta kopior af det oefterbärmliga! Allt som talas är gripet ur skaldens eget rika inre, det är ingen med glosor ur andras arbeten ymnigt slösande, af lärdomens nimbus omtöcknad preceptor, som i orakelspråk och med orakelstämma för oss tolkar sin outgrundliga visdom, det är snarare en god vän, en snillrik, i intellektuelt hänseende oss öfverlägsen vän, som sett mycket och tänkt djupt och som nu vill dela med sig ur sitt minnes rika fatabur. Vi uppfatta med honom, döma med honom, känna med honom och derföre torde det väl hända att de stunder, han skänkt oss, ej varit instruktiva i detta ords vanliga mening, att vi ej, tack vare dem, kunna tör andra med kännaremin tala om särgeffekterna i den eller den taflan, kunna på tummen uppge hur hög Peterskyrkan är eller med blyerispenna draga upp några genialiska konturer af de pelare som uppbära hennes kupol, hvilket allt vi lika väl kunnat inhemta i törsta, bästa konversationslexkon. Men istället ha vi under dessa timmar haft-en cicerone, som lärt oss att uppfatta den inre andan hos konstverken, den rörande symboliken deri, kort sagdt, en cicerone, ej af den vanliga sorten, som vi vid utgången trån ett galleri eller en kyrka kasta åt några bajocchi, utan en vän med höga och stora tankar, hvars hand vi trycka med tacksamhetens värma, åt hvilken vi egna den beundrande vänskapens renaste guld. Också har underrättelsen om att hr Björnson ännu ej velat skiljas trån oss, utan i afton ämnar föredraga ett och annat ur sina egna arbeten, väckt en oskrymtad glädje bland de många vännerna härstädes ej blott till hans författareskap utan ätven till hans personlighet. Erik Bögh kom ej hit denna gången, han for hem till sitt land igen och sitter nu nere i Köpenbamn och skrifver som bäst i de sociala frågorna med sin vanliga klarhet och skärpa samt med den lika lyckliga som ovanliga framgång, att dagen efter det han skrifvit om sömmerskornas i Köpenhamn knappa inkomster och dåliga vilkor, föreståndaren för ett stort etablissement, nästan uteslutande sysselsättande unga sömmerskor, utan annan påstötning, höjde de fattiga arbeterskornas löner med 16 94. Och vär allt kommer omkring så är kanske denna tidens riktniog, dessa yttringar af menniskokärlek, och medverkandet till densammas upptändande — det interessentaste af Alt. Och det är ett bevis på sann menniskokärlek, när arbetsgifvaren i våra dagar ej tillsluter ögonen för nöden och eländet hos arbetaren, ej öronen för hans klagan, då hon är befogad och rättvis. Då skola också Socialismens och Internationales alla försök att underblåsa hatet hos den tattige till den rike, åtminstone här i Norden, s:randa emot den fasta vall, som ett oförvilladt rättsmedvetande, ömsesidig aktning och förtroende de olika samhällsklasserna emellan, ordning, redbarhet, sparsamhet och sedlighet i de öfversta lagren lika väl som de nedersta, i farans ögonblick förmå ställa mot en ursinnig demagogis samhällsomstörtande. vidtuppgapande bydra. Starrblind är ock isanning den, som ej vill se, att hafvet krusar sig till storm, att det är tid tänka på uppresandet af fasta bålverk, innan vågen kommer och sopar bort det goda med det onda, det väsentliga med det oväsevtliga, grundpelarne med det murkna, törruttnade, åt förintelsen hemfallna! Menniekokärlek, huru många brott begås icke i ditt namn! skulle man eljest, med en liten omskrifning af m:me Rolands bekanta uttryck, då hon besteg schavotten, kunnat utropa. När kommunisterna tuttade eld på Tuilerierna och lade krut under Louvrens källare, skedde det af lutter menniskokärlek, när Tyskland alltjemt vägrar att uppfylla femte paragrafen i Prager-tördraget är förhållandet detsamma; hårklipparen, som lurar af våra bondflickor deras sköna bårflätor för en spottAIlHEnaalgfhräågl Än