Frän Utlandet. De senast ingångna telegrafunderrättelserna från Belgien gifva vid handen, att allvarsamma oroligheter utbrutit i Bryssel, hvilkas följder ännu icke kunna öfverskådas. Sjelfva det kungl. palatset är hotadt. Orsaken härtill är den skandal, som det katolska partiet framkallat, blottad genom nya aktstycken, hvilka offentliggjorts rörande den bekanta affären Langrand — Dumancean. Kampons senaste phas inleddes med offentliggörsndet af en broschyr, hvilken hade till förf. Wilmart, vokreterare hos Pnilippart, en af Rryssela mest framstående kapitalister. Denna broschyr var riktad mot Brasseur, som är Pnilipparts motståndare i afseende på reprevontaniskapet för distriktet Philippeville. Brasseur bevisades här genom framlagda aktstycken ha varit delaktig i den Langrandeka svindeln, ja, vill och med att ha varit en af den senares agenter i afseende på de presterliga egen omarno i Rom och den mystiska affären med Österrike, i hvilken somliga låta v. Beust, andra sjeltve kejsar Frans Josef spela en mystisk roll. Som bekant ha tusentals menniskor blilvit roinerade på den Langrandsku svindeln, hvilken deremot, enligt at Wilmart sramdragna bevis, förskaffade Brasseur först 100,000 fres såsom skadeersättning för att han lemnade sin professorsstol vid universitet i Gent, plus ett årligt underhåll af 40,000 fres, hvarförutan han i kommissionsarvode förtjent 3,800,000 fres på andra stackares ruin. Brasseur är medlem af det katolska partiet, hvar:ör blottandet af hans ställning moraliter gifvit nämnda parti ett svårt slag. Straxt efter offentliggörande af denna broschyr uppträdde den sorne justitieministern Bara, en varmhjertad och talangfull demokrat, i kammaren och tillkännagaf, att han ämnade interpellera regeringen nu, huru dem kunnat utnämna den i Langrandeka affären inblandade generalen Dedecker till guvernör i Limburg. Dedecker har neml. varit en at de 20 administratorerna i Langrands massa och dervid utsatts för mindre behagliga misstankar, hvilka till en del bekrältats genom hos nonom och dem anstälda husvisitationer. Afven Dedecker är eo af det katolska partiets koryteer och bålles derför liksom Brasseur om ryggen at katollkerna, hvilka nu inneha va makten i regeriogen, ehuru Bara emot dem inledt ett angrepp, hvilket synes skola sluta på ett betänkligt sätt för nämnda parti. D. 22 d:s skulle Baras interpellation ega rum. Ryktet derom hade spridt sig som en löpeld genom staden och våidsamt upprört alla klasser, hvilka kände sig moraliskt kränkta deraf, att landets förnämsta embeten och törtroendeposter skulle beklädas af män, som bevisligen varit inblandade i den som en storartad stöld betecknade Langrand-Dumanceauska affären. Också samlades redan tidigt talrika folkhopar utansör deputeradekammaren, utbringande dånande lefverop sör Bara, som derinno med vanlig lysande vältalighet angrep regeringen. Från dep.-kammaren begåfvo sig folkmassorna till kongl. palatset, allijemt ropande: Lefve Bara! Ned med ministren! Kammaren öfvergick till dagordning under beklagande af Dedeckers utnämning. På aftonen hölls ministerråd i anledning at de stigande oroligheterna. Stadens borgmästare, som tillkallats, förklarade, då någon af ministrarne sökte att gifva dessa oroligheter färgen af att vara en blott partimanöver, att så icke var förhållandet: hela befolkningen i hufvudstaden och provinserna var i jäsning och upphetsad. Oroligheterna fortforo följande dagen, hatvande nu ötvergått till nästan formligt uppror. Folkmassorna hade nemligen vid middagstiden bemäktigat sig arbetsministerns hotell, och upploppen utanför det kongl. slottet fortforo. Den forne liberale ministerpresidenten Rogier hade upptäckts af folket och burits i triumf omkring på gatorna, under det