Litteratur. Pariser-Kommunen, skIildrad af ett ögonvittne, jemte några tillämpande allmänna betraktolser at F. N. Staaff, militärattach i Frankrike. Stockholm, P. A. Norstedt Å Söner. Sista kriget mellan Preussen och Frankrike, denna mystiska tragedi i hvilken ödesteorien synes ha, liksom i antikens sorgespel, haft en så stor roll, såväl som Kommunen i Paris, denna tragikomiska esterhärmning af den första revolutionens extremaste fantasi, ha, såsom också helt naturligt är, redan frambragt en hel litteratur inom de båda länder isynnerhet, hvilka varit deri omedelbart intresserade. Mången värderik upplysning har sålunda lemnats, men i flera fall ensidiga ha de olika afslöjandena hittills varit. Man har känt sig för mycket påverkad af det egna intresset, at det febrila i sjelfva de situationer man upplefvat, det brännande i den terräng man trampat, för att skildringarne skulle kanna bära prägeln af denna objektivitet, denna opartiska klarhet, som är det utmärkande för Historiens böcker. Åtskilliga förträffliga och i det väsentliga pålitliga arbeten rörande detta ämne ha deremot utkommit i England, de der skola bli värdefulla materialier för framtida historieskrifvare. Hittills ha vi saknat någon af svensk man skrifven skildring. Men författaren till den bok, hvars titel vi här ofvan angifvit, umgås, enligt ett i dess förord intaget yttrande, med tanken att lemna fullständigare tramtida bidrag till belysniog af en mörk tidpunkt i Frankrikes historia, ett löfte hvarpå vi taga fasta, alldenstund författaren sjelf varit ett opartiskt åsyna vittne till de dystra händelserna. Tills vidare har han dock velat förutskicka detta lilla arbe:e om Kommunen, hvilket är i flera afseenden af intresse. Orsakerna till Kommunen fioner fört. i beklagansvärda traditioner af en inre söndring, hvars första ursprung förlorar sig långt tillbaka i det förflutna, sammansmälta med ett annat nyare element, neml. den vidsträckta kosmopolitiska rörelse som gör sin rund och söker vinna fast fot i alla länder samt har det olösta och troligen olösbara sociala jemnvigtsproblemet till uppgift. Det skulle deremot vara att allt tör mycket hedra denna rörelse att, såsom man sökt låta förstå, tro den harleda sig endast från ett djupt liggande och i viss mån oförtydbart behot at kommunal sjeltständighet eller obegränsad rätt för hvarje mindre samhälle, som utgör en del af det stora hela eller staten, att sjelf råda och besluta öfver sina angelägenheter. Hos många medborgare tanns dock en grundton at förtviflan öfver krigets olyckliga utgång och det etillfredsställande och nedslående resultatet af så oerhörda, länge och bjeltemodigt burna försakelser. Denna missnöjda grundton i sinnesstämningen blet ett användbart agitationsmedel för listigare ledare, som dermed hade sin sak till hälften vunnen hos en stor del af nationalgardet. Då krisen utbröt, kunde regeringen icke genast motstå den, emedan de då disponibla trupperna voro både fåtaliga och till följd af det demoralixerande intrycket af den segrande fiendens närvaro föga pålitliga. Till en början sträckte sig likväl upproret blott till några få bataljoner af nationalgardet. Men det fick ny styrka, då de, som redan behjertadt väpnat sig till försvar för stadens inre arrondissementer, hvilka innesluta börsen och banken (som hade 212 milliarder inne i metallisk valuta och realisabla värdepapper), och som besatt några andra vigtigare punkter, deribland särskilt vestra jernbangården, i brist på aflösning tvungos till återgång. Likaledes uppbörde med en mängd innevånares afresa, hvilka nu ansågo sin vidare qvarvaro farlig eller ändamålslös, det dagliga underhäll, som de nationalgardister, hvilka ej slutit sig till insurgenterna, hittills åtnjutit, i följd hvaraf en ofantlig mängd af desse endast och allenast