gifta mig med en utlefvad verldsdame, skulle alla menniskor säga att det vore ett högst passande parti. Men om en semtioårig man vågar drömma en ungdomligare dröm, anses han genast som en tok. — Förlåt mig, bäste Granger, jag ser visst icke saken ur en sådan synpunkt. Jag anmärker blott att ni öfverraskar mig liksom ni utan tvifvel öfverraskade min dotter genom den bekännelse ni nu säger er ha afgifvit på förmiddagen. — Ja, och jag fruktar att jag misshagade henne ännu mera. Jag är öfvertygad om att jag skadade min sak så mycket det var möjligt att skada den. — Jag måste erkänna utt ni har haft något för brådtom, svarade mr Lovel med sitt lugna småleende. — Jag skall veta att vara försigtigare framdeles, om också ej klokare ; men jag lät i dag hänföra mig af ögonblickets ingifrelse. Det var ovärdigt min — min ålder. Men jag vill nu tala öppet med er, mr Lovel: om jag framdeles kunde lyckas att vinna er dotters tillgifvenhet — den förutan vill jag ingenting göra, huru passioneradt jag än älskar henne — om jag trots olikheten i vår ålder kunde lyckas vinna hennes hjerta — skulle ni ha något att invända mot ett sådant giftermål? (Forts.)