vapdla sig till verklighet med en sådan hast, att det kunde väcka förråning till och med i hans filosofiska sinne. Mr Granger fyllde sitt glas med en hand som darrade till den grad, att hälften sf vinet spilldes ut på duken. Han torkade bort det temligen tafatt, bad om ursäkt och gjorde derefter ett försök att tala om likgiltiga ämnen. Men samtalet ville ej gå riktigt ledigt; det ena ämnet föll efter det andra: det konservativa partiets utsigter, sannolikheten af ett krig, landets politiska och ekonomiska tillstånd o. s. v. Iatet af dessa ämnen förmådde intressera, och Daniel Granger ansåg det slutligen vara bäst att afbörda sig den hemlighet som tryckte honom. — Det är något som jag anser er ha rätt att få veta, mr Lovel, sade han i mycket tveksam ton; något som jag ogerna skulle vilja att ni erfore från er dotters läppar, ifall hon skulle anse det löna mödan att omnämna det innan ni hört det af mig. Saken är den, på ren engelska — saken är den att jag begått en afskyvärd dårskap i dag på förmiddagen. Jeg älskar er dotter — och jag förklarade henno det. Mr Lovel spratt till med den allra svagaste rörelse, som skulle uttrycka djupet af hans förvåning. — Jag behöfver knappt säga er att ni bereder mig den högsta öfverraskning, sade han. — Naturligtvis icke. Personer bli alltid öfverraskade då en man vid min ålder förälskar sig i en vacker flicka om aderton eller tjugo år. Om jag stode i begrepp att