sör utkomstena skull kastade sig i armarne på upproret7, till hvilket äfven slöt sig Åen mängd äfventyrare från alla länder och af föraktligaste slag. Det var omöjligt att utan vedervilja se de upproriska bataljonerna tåga fram, med den röda fanan och en disharmonisk musik samt ett led marketenskor i spetsen, och det oeftergifliga med dryckeskärl lastade fordonet efteråt, somliga erbjudande en löjligt högtidlig hållning, andra, de flesta, druckna och dansande vid marschen till brödrastriden, alla för att efter en stund åter synas på samma ställe i full och vild debandade; om det neml. lyckades dem att åter komma in genom stadsporten, som oftast obarmhertigt utestängde de sårade, tvingande dem att irra från den ena porten till den andra. Författaren kastar derefter en intressant öfverblick på den militära delen af kampen mellan Versaillerregeringen och Kommunen och slutar med att uttala några betraktelser, med tillämplighet på alla länder, äfven vårt eget. Huru mången har ej nu på den till utseendet mest lugna och fredade plats i verlden, efter att hafva dragit sig tillbaka från ett lif af mödor till en fristad af hvila, plötsligen och utan ringaste förskyllan sett sin egendom och sina besparingar sköflade, sitt bibliotek och sina konstskatter förvandlade i aska, och allt sitt bohag begagnadt som bränsle eller inpackadt och bortfördt till främmande land, samt endast nakna, förbrända murar vittna, hvar stället stod för en hittills ostörd lycka. — Blotta tanken på huru detta krigförhärjande lyckats intränga uti och till grushögar förvandla de fredligaste och bördigaste områden, borde ur sin slummer och sina sofismer väcka en hvar, som framför ett raksamt iakttagande af händelsernas tecken och i tid gjorda drägliga uppoffringar, föredrager att makligt låta sig invaggas af fredens ljuflighet, så länge den varar, och intill det plötsligt öfverkommande ögonblick, då dessa uppoffringar måste mångdubblas och öfvergå i de kännbaraste förluster, utan att dock lyckas leda till ändamålet, att aflägsna faran och rädda fäderneslandet! Fört. förordar varmt och med ötvertygande skäl indelningsverkets bibehållande ur såväl militärisk som äfven politisk betydelse, yttrande med särskild hänvisning på Kommunen bl. a: Det finnes andra olyckor, som hota länderna, än de hvilka dessa under öppen kamp tillskynda hvarandra. Vi mena de samhället undergrafrande sträfvanden, som, i hvad de rört Frankrike, utgjort en del af vårt ämne och af hvars följder andra nationer torde hafva att emotse sin dryga andel. Vårt land har hittills, vi älska att tro det, varit förskonadt från dylika dolda bearbetningar, men det må forlatas, om den, som på nära håll iakttagit de gräsligheter, de föra med sig, ej utan bäfvan skulle se, om vi i detta fall blindt och sorglöst litade på framtiden. Det måste från denna synpunkt vara en i ögonen fallande förtjenst hos vårt indelningsverk att utan ringaste tillskott af särskilda kostnader i behofvets ögonblick hålla oss till handa det kraftvunna värn mot brottet och störandet af samhällslugnet, som andra länder med så kännbara uppoffringar nödgas enkom för detta ändamål upprätthälla och som här besitter en egenskap af medborgerlighet, väl egnad att utjemna svårigheterna vi denna alltid ömtåliga uppgitt. Niels Lauritz löyens Skrifter, udgivne paa Foranstaltning af Selskabet for Nordisk Konst ved J. L. Ussing. Förste Ileste. Kjöbenhavn, den Gyldendalske Boghandels Forlag. Prof. Höyen var en af vårt broderland Danmarks mest framstående konstkännare och estetici, en rikt begåfvad ande som här i lifvet verkade med energi och otröttlighet för en allmännare utbredd konstsmak och isynnerhet inlade stora förtjenster i att fästa sitt folks uppmärksamhet på de rika konstskatter, det eger i sina kyrkor. Rörande dessa senare författade han några afhandlingar, hvilka på sin tid högligen prisades och yttermera ökade Höyens redan förut betydelsefulla ställning som grundlig konsthistoriker. Föreningen för nordisk konst har ock skyndat att utgifva den aflidnes skrifter, för att bevara dem åt efterkommande, och den har i den verksamma, för patriotiska skrifters utgifvande ej sällan uppoffrande Gyldendalska Bokhandelns innehatvare, F. Hegel, funnit en förläggare, som utstyr skrifterna med elegans. På samma förlag har utkommit En Brevvexling mellem Greve Johan Harivig Ernst Bernstorff og Hertogen af Choiseul 1758 —1I766. Denna bretvexlivg omfattar tiden for sjuåriga kriget med dess stora händelser och ännu betydelsefallare politiska följder, och lemnar ej ovigtiga bidrag till detta krigs diplomatiska historia. Den visar Koalitionen i all dess svaghet och brist på inre sammanhang, och man ser Osterrike i dess egensinniga, trångbröstade hamndlystnad, Ryssland i dess orientaliska öfvermod och Frankrike i dess rådvillbet och slapphet. Som bekant hade Sverige sin bedröfliga komparsroll att utlöra under dessa tider. Största intresset erbjuder likväl brefvexlingen genom det nya och afgörande ljus, som den kastar öfver den danske mmisterns diplomati, hvilken gick ut på en politisk kombination, som skulle utöfvat stort inflytande på hela Nordens framtid, om den blitvit genomförd. Denca kombination var: att motarbeta Rysslands maktutvidgning såväl vid Östersjön som i Holstein; att motarbeta en allians mellan denna makt och den unga, lifskraftiga militärstaten Preussen, som skulle derigenom bli farlig för sina grannar och hela Europa. Enda medlet till räddnivg mot den fara, hvaraf den skandinaviska Norden hotades af de bådaFrannwakterna, såg han i en nära förening 1. mellan Danmar-Norge och Sverige, hvilket l ; örbund skulle bitradas at Frankrike. Detta hu