Göteborgsposten – 22 november 1871, sida 2

pretendenten oåtspord påmint Leslie om att vid ett tillfälle, då denne besökt me: -:; en annan främling funnits der, som var ännu Jang. ull växten än Leslie. (Leslie är sjelf mycket lång). Vittnet ansåg sig derför kunna vara fullt förvissadt om att Thomas Castro var Roger Tichborne. Ur korsförhöret synes emellertid framgå att Leslie vid ett samtal med en skrifvare hos Castros juridiske rådgifvare lemnat upplysningar, af hvilka pretendenten kunnat inhemta kännedom om messlifvet inom 6:te dragonregementet. Den långe mannen förnekade dock vittuet, först sväfvande, sedan bestämdt, sig Lafva omtalat för advokatbiträdet. Ett tredje vittne, Andrew Mackanealy, numera musikdirektör, hade varit bekant med Tichborne under det denne såsom officer tog lektioner på valdthorn för vittnets fader. Afven detta vittne intygade identiteten. Längre fram förekom vittnesmål at en person, som sjelf varit Tichbornes lärare på valdthorn, en nuvarande musikhandlare, mr Powell. För denne sistnämnde hade pretendenten tillochmed på piano spelat en fransk melodi för att bringa honom till insigt om att han, Castro, var den rätte. Visserligen var instrumentet nu piano, ej valdthorn, visserligen kunde hr Powell ej erinra sig melodien, som dock uppgafs hafva varit en bland dem, hvilka Tichborne fordom skulle hafva spelat för honom, och vidare hade pretendenten befunnits vara en dålig musiker, medan Roger Tichborne varit synnerligen musikalisk — men icke förthy var hr Powell ötvertygad om hans identitet. En examination på valdthornsblåsning, som vittnet föreslagit, hade Castro dock afböjt, emedan i Australien olyckligtvis en häst sparkat ut ett par tänder på honom, hvarigenom han blifvit förhindrad att vidare traktera detta välljudande instrument. . Vid Onsdagens förhör var det egentligen innevånare i Hants, som utgjorde vittnen. Deras intyganden gingo alla i samma riktning. Pretendenten hade af dem igenkänts synnerligast på sin blinkning med ögonen, på ögonbrynens form, på gången m. m., och han hade påmint hvar och en bland vittnena om någon särskilt tilldragelse från Roger Tichbornes ungdomstid. Korsförhöret gaf visserligen upplysning om att Castro, innan han, blinkande och stötande sina knän tillhopa såsom Tichborne det fordom gjort, uppenbarade sig i deras hem under en eller annan förevändning, synts ströfva omkring husen i sällskap med värdshusvärden i Alresford, m:r Rouse, hos hvilken han en längre tid varit boende. Vill man nödvändigt vara skeptisk i fråga om pretendentens identitet låter det sig antaga att denne sistnämnde (Rouse), kunnat lemna de upplysningar, med hvilka pretendenten i sin ordning kunnat lysa inför de förvånade innebyggarne i Hants. Denna dag förhördes tillika en person, hvars vittnesmål, såvidt tvifvel mot dess trovärdighet under processens lopp ej kan förebringas, synes vara egvadt att mycket styrka Castros sak. Denne var en katolsk prestman i Bristol vid namn Thomas Meyrick. När pretendenten sjelf förhördes hade, såsom vi förut nämat, han lagt i dagen en förvånande okunnighet i ämnen, hvilka det borde förutsättas att en man med den uppfostran Roger Tichborne erhållit, aldrig bort helt och hållet glömma. Han påstod Livius hafva skrifvit på grekiska, att Cesar var en poetisk, ej prosaisk, författare, om matematikens föremål såsom vetenskap egde han ej någon aning, men i kemien trodde han sig sjelf ega kunskaper. Han definierade nemligen denna såsom vetenskapen om gifter och örterVidare röjde pretendenten fullkomlig obekantskap med de inre förhallandena i Stonyhurst, det jesuiterkollegium. i hvilket Tichborne undfått sin slutliga bildning. Han hade ej kunnat uppgifva klassernas antal i denna skola, icke ens namnen på alla lärare derstädes m. m. Meyrick, hvilken efter att hafva blifvit graduerad vid Oxford uppehållit sig vid Stonyhurst, samtidigt med Roger T., för art derstädes idka katolsktpresterliga studier, hade derunder lärt känna denne sistnämnde. Prestkandidaterna hade i allmanhet föga umgänge med ethe philosophers inom kollegiet (till hvilkas antal Tichborne hört), och eleverna voro allt efter deras olika framtidsbestämmelse indelade i särskilta klasser, undervisades i olika lärosalar och bodde tillochmed i särskilta byggnader. Men Meyrick, som gjort en flyktig bekantskap i Paris med Rogers föräldrar, hade fattat intresse för den blyge ynglingen och försökt att närma sig honom. Detta hade väl endast ofullständigt lyckats, men tillräckligt ändock för att Meyrick med smärta skulle erfara att åttlingen af en stor katolsk familj blitvit undervisad på ett det mest ytliga sätt. Roger Tichborne skulle — efter Meyricks förmenande — vid denna tid ej hafva kunnat öfversätta en rad latin utom med tillhjelp af lexikon. Icke heller kände han någon grekiska. Den konstiga indelning kollegiet egde, den stränga afskiluheten mellan de olika klasserna inom detsamma, jemte Rogers fullkomliga enstöringslif, utgjorde, efter vittnets åsigt, tillfyllestgörande förklaringsgrunder äfven på den okunnighet i fråga om Stonyhurst, som ådagalagts af den person hvilken påstår sig sjelf Vara den forne eleven vid Stonyhurst. Vid korsförnöret kommo nu visserligen åter i dagen omständigheter egnade att nägot försvaga intrycket af hvad Meyrick anfört. Men tillräckligt qvarstår emellertid för att gifva ökad spänning åt ett rättegångsmål, hvilket i England länge följts med en uppmärksamhet, som knappt syntes vara mäktig af vidare stegring. — I Måndags skulle innev. veckas förhandlingar i detta mål åter taga sin början.