Göteborgsposten – 22 november 1871, sida 2

Tichborneska rättegången. I Tisdags under förflutna veckan öppnades den 45:te sessionen i Tichborneska processen, och fortsattes förhandlingarne äfven den påföljande dagen, Onsdagen. Cheten för pretendentens advokatkollegium, serjeant-at-lau Ballantine, hade gifvit förhoppning om att åtminstone under denna vecka endast några tå vittnen skulle från kärandens sida förekallas. Men forhoppningen sveks. Först uppmarscherade en ny trupp Åmilitary men och aigäfvo lika uniformt och taktmessigt sina vittnesmål som förut deras kamrater. Efter dem följde. en hel mängd dels manliga dels qvinliga individer från trakterna af Tichbornehouse och Upton, de ställen på hvilka Roger Tichborne brukat tillbringa sina semestrar. XLynen af dessa skaror af vittnen bragte sjelive öfverdomaren Bovill, som annars under denna rättegång lagt i dagen ett beundransvärdt lugn och iakttagit den opartiska, orubbliga hållning som höfves domaren, något ur jemnvigt. Han utbrast slutligen i följaude yttrande som karakteriserar ställningen: Vi ha hört under målets fortgång att olika meningar om pretendentens identitet ofta finnes inom samma familj, ja till och med mellan man och hustru, så att dessa mäst komma ötverens om att ej tala i detta ämne, på det att husliga tvister ej må uppstå. Om nu käranden kallar till vittnen alla personer i Hanst (i trakten af Tichbornehouse) hvilka tro att han verkligen är Roger Tichborne och om sedan svarande sidan åberopar som vittnen alla dem hvilka icke anse käranden vara den verklige Tichborne, då ha vi här i rätten just vackra utsigter. I sammanhaug härmed föreslog the Lord Chief Justice att de båda parterna skulle öfveren-Komma sinsemellan huru mänga innevånare i Hants som skulle kallas till vittnen på hvardera sidank. Härpå kunde duck den larue serjeanten Ballantine ej gå in, utan förbehöll sig rätten att ej lemna något respektabelt vittne oexamineradt. Man måste således vänta sig att hädanefter som hittills se skaror af vittnen, hvilka ega föga af vigt att meddela, föras inom skranket. Utom de ofvan omtalade f. d. menige vid dragonerna, hvilka kännt Roger Tichborne under hans tjenstetid, förekommo vid Tisdagens förhör tvenne vittnen af mera betydenhet: kapten Sankey och med. d:r Leslie. Den förre hade haft en brorson vid regementet på den tid Tichborne tjenade der och Sankey hade då haft tillfalle att personligen lära känna denne senare. Kaptenen hade nu gjort ett besök hos Thomas Castro, som först tagit honom för en kapten Kellet, hvilkea äfvenledes kommer att spela en roll i dessa vittnesförhör, men snart igenkänt vittnet, För att ötvertyga sig om pretendentens identitet hade Sankey då frågat honom huruvida han erinrade sig den häst, som den yngre Sankey plägat rida och då fått till svar att det var en herringboned horsek, a devil to ride. Likaledes hade Castro sanningsenligt vetat förtalja att en pastor Morton, en sräger till Sankey, var en stor bigott. Dessa omständigheter hade så öfvertygat vittnet att han numera ansäg det vara utom allt tvifvel att pretendenten var den rätte arftagaren till Tichbornegodset. Vid korsförhöret kommo dock åtskilliga omständigheter i dagen, som äro egnade att betaga något af det fördelaktiga i detta vittnesintyg. Sålunda visste pretendenten att Sankey och Kellet just denna dag väntades tillsamman skola anlända till London. Häri ligger möjligen också anledningen till att han först misstog sig och trodde Sankey vara Kellet. Pretendenten har dessutom alltid haft i sin personliga tjenst f. d. soldater vid regementet och om man vill antaga att han är en bedragare, såtligger den slutsats nära till hands att han genom dem kunnat inhemta den stora personalkännedom, hvilken sträcker sig äfven till djuren. D:r Leslie hade en son, som varit officer i 6:te dragonregementet samtidigt med Tichborne. Fadren hade understundom spisat middag i officerarnes mess och då sett Roger T. Vid ett besök hos pretendenten hade Leslie frågat honom via hvilken sida af bordet han brukade sitta vid officerarnes middag och dervid erhållit ett riktigt svar. Desslikes hade