Göteborgsposten – 22 november 1871, sida 1

——————— beskrifvs. Hon dog i mina armar och under de sista ögonblicken, då hon ännu hade sansen i behåll, tackade hon mig för hvad hon kallade mitt ädelmod. Jag for direkte från hennes begrafning till London, med en packe bref i fickan, för att uppsöka Temple Fairfax. Hvad som skulle ha tilldragit sig mellan oss ifall vi träffats, kan jag knappt gissa; men det fanns inga betänkligheter å min sida. Lyckan gynnade honom dock; han hade ett par veckor förut seglat till Indien med sitt regemente. Jag tänkte på att följa honom ända dit, men öfvergaf den idån. Jag väntade på hans återkomst, men den inträffade aldrig. Han blef dödad i Afghanistan och hade det ryktet om sig att ha varit en af de bästa soldater och sämsta menniskor som någonsin burit uniform. Detta var allt. Talet om dessa förhållanden hade djupt upprört Marmaduke Lovel; men en plötslig impuls hade drifvit honom till denna meddelsamhet, ehuru han annars var så förbehållsam rörande sig sjelf och sina förhållanden. — Nu förmodar jag att du kan förstå hvarföre denne unge man, George Fairfax, är förhatlig för mig, sade mr Lovel efter en ytterligare paus. — Ja, pappa. Det är helt naturligt att du hyser motvilja för honom. Men tror du att han känner till — Hon tvärtyst ade med en bitter känsla af blygsel. — Känner till, hvad? — Det förflutna? — Naturligtvis måste han känna det. Tror du att hans mor ej omtalat sina sorger för honom,