Göteborgsposten – 21 november 1871, sida 2

— — —— MV voro gifta och jag kunde inse att hennos öfverdådiga vanor skalle skyndsamt leda till min ruin, hado jag fortfarande den moraliska segheten att låta henne vara i okunnighet om verkliga förhållandet. Jag hade ej hjerta till att ställa mig emellan henne och nycker som tycktes vara en naturlig följd af hennes behag. Jag var i allt som rörde henno sjelfva svagheten. — Och hon älskade dig, pappa, sado Clarissa i låg ton. Jag är säker på att hon måste ha älskat dig. — Det är en fråga som jag aldrig på ett tillfredsställande sätt förmått besvara. Jag troddo att hon älskade mig. Innan denne man kom i hennes väg tyckte hon troligen rätt mycket om mig, och hon skulle ha lärt att tycka ännu mera om mig ju äldre, klokare öch mera höjd öfver fåfänga nöjen hon blef. Men i den olyckligaste stunden af sitt lif mötte hon Temple Feirfax och sedan dess var hennes hjerta vändt ifrån mig. Vi hade rest till kontinenten för att komma ifrån det dyra lefuadssättet på Arden, som oupphörligt var fullt af gäster ur min hustrus umgängeskrets, och det var i Florens som vi först träffade öfversten. Han hade nyss återvändt från Indien, der han uträttadt stora saker, och inom sällskapsverlden i Florens var han ansedd såsom on högst utmärkt person. Jag behöfver ej beskrifva honom. Hans son är lik honom. Han och jag blefvo vänner och träffades nästan dagligen. Det var ej förrän ett år senare jag fick veta huru grundligt jag allt ifrån första stunden låtit narra mig af denne mans falskhet. Vi voro ännu qvar i Italien då jag gjorde min första upptäckt; det var en upp